Ett med naturen?

[Publicerat 19 september, 2017 av Jakob Åsberg Johnels]

Få skulle ifrågasätta den helt avgörande betydelse som relationer till andra människor har för barns kognitiva, sociala och emotionella utveckling. I autism- och, i viss mån, i ADHD-utredningar ingår exempelvis noggrann kartläggning av sociala relationer, redan från den första spädbarnsperioden och framåt. Visade barnet intresse för sina föräldrar och andra människor som spädbarn? Hur relaterar barnet till syskon, och jämnåriga i förskola/skola idag? Svaren på de frågorna har ofta centralt diagnostiskt och prognostiskt värde. Även allmänna pedagogisk-psykologiska teorier placerar – med rätta – central vikt vid relationer till andra människor, vilket visar sig i vetenskapliga begrepp såsom exempelvis ”anknytning”, ”delad uppmärksamhet”, ”social brain”, ”scaffolding” och ”modellinlärning”, begrepp som vi som forskar och arbetar inom området barnneuropsykiatri ofta använder.

Men hur är det med relationer till den icke-mänskliga världen, mer specifikt till naturen? Har naturen och naturupplevelser någon relevans för barns utveckling i allmänhet och för barn med neuropsykiatrisk problematik i synnerhet?

I några av mina egna absolut starkaste minnen från den tidiga barndomen befinner jag mig i naturen. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas hur mina dagisfröknar såg ut, eller vad de hette med något enstaka undantag. Men jag kan tydligt erinra mig den lilla skogsbacken som låg intill mitt dagis. Jag kan till och med locka fram smaken av jord och mossa ur mina minnen – jag kan inte ha varit mycket mer än 1 år när dessa lagrades. Jag minns hur jag, några år äldre, fängslades av en enbuske som låg i en skogsdunge mellan mitt dagis och mitt hem, eftersom busken i skymningen ibland kunde ta sig skepnaden av ett lodjur; en gång vågade jag mig ända fram för att kolla om busken faktiskt förvandlats till ett lodjur, men det hade den inte. Jag minns också, nästan som om det var igår, hur jag som 6-åring landade min första abborre med metspö vid en å utanför samhället där vi bodde. Jag minns lugnet vid ån, och spänningen som följde när flötet plötsligt försvann. Jag minns fisken i gräset, hur jag bröt nacken av den och hur jag grät – av kombinerad adrenalinfylld lycka och skuldtyngd förtvivlan – när jag bar den i handen på väg hem.

Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner med att beskriva liknande minnen. Dessa möten med det ”icke-mänskliga” har fortsatt att vara en central del i mitt liv. Vistelser i naturen – vid havet, på fjället, i stadsnära parker eller i skogen, långt borta eller hemmavid – har inspirerat och lugnat mig så länge jag kan minnas, och dessa upplevelser hjälper mig ständigt att ”få ordning” på mina tankar och känslor, i stort och i smått. ”Var det bara det här jag behövde!”, har jag många gånger tänkt efter någon timme i naturen. Jag kan ärligt säga att jag inte vore jag utan dessa upplevelser.

Naturligtvis är jag inte speciell i det jag skriver ovan. Tvärtom, när man pratar med andra så berättar nästan alla liknande historier, inte minst om hur de ”laddar batterierna” och medvetet reducerar stress i naturen. En kollega till mig på GNC uttryckte hur hon behövde vistelser i naturen för att kunna ”räta på själen”. Litteraturhistorien är fylld med liknande beskrivningar av betydelsen av naturen för mänskligt välmående, även om beskrivningarnas karaktär och graden av ”naturromantik” varierat under årens lopp och i olika delar av världen. En snabb sökning på PubMed och Google Scholar visar att forskare i allt högre utsträckning också börjar intressera sig för den psykologiska relationen mellan människa och natur; i den engelskspråkiga forskningslitteraturen används ofta begreppet ”nature connectedness” för att beskriva denna relation.

Forskningen om naturens hälsofrämjande effekter är än så länge koncentrerad på vuxna. Det är också viktigt att poängtera att den mesta forskningen har gjorts på små grupper ur den generella populationen (eller bekvämlighetsurval), snarare än på kliniska grupper. En skogspromenad är knappast ett mirakelmedel mot svår psykisk ohälsa.

Likväl är den aktuella forskningen högintressant: Man har bland annat visat att naturvistelser och ”nature connectedness” är kopplat till allmänt högre skattad livskvalitet och känsla av vitalitet (Pretty et al., 2017). Experimentella studier har visat att människor i snitt presterar bättre på tester av exekutiva funktioner och kreativitet, att de uppvisar fysiologiska minskningar i stressnivåer, att de sover bättre på natten och generellt sett rapporterar att de känner sig lite gladare efter att ha vistats i skog och mark. Man har även fått empiriskt belägg för min egen känsla, att naturupplevelser i viss mån kan hjälpa en att hantera livsproblem av ”social” art, och att lugna ner ett improduktivt ältande (rumination), vilket till och med gått att observera i hjärnaktivitet (Bratman et al., 2015).

När det gäller forskningen om barn och naturen är den fortfarande förvånansvärt knapp. I en ny bok med titeln ”How to raise a wild child” har dinosaurieforskaren (sic!) Scott Sampson sammanfattat vad man vet på området. Motivet till att skriva boken beskrivs vara en tydlig trend i USA och resten av västvärlden, där barn tillbringar allt mindre tid utomhus, särskilt i fri lek i naturmiljöer. Inte bara när det gäller barnens omedelbara (fysiska och psykologiska) hälsa är detta problematiskt, utan hela planetens framtid står på spel om inte nästkommande generationer vistas i naturen, och därmed lär sig att älska och värna den, menar Sampson.

Sampson spekulerar även i att brister i/avsaknad på naturupplevelser och ”nature connectedness” också kan ligga bakom förvärring av neuropsykiatriska symptom. Även om jag personligen gärna skulle se att många fler och bättre studier görs innan jag vågar uttala mig om detta, så finns det redan en del forskning som antytt att ett ökat intresse för frågan är högst motiverad. I en uppmärksammad studie (Faber Taylor, 2009) av barn med ADHD, så lottades ett litet antal barn till att först antingen gå på en promenad i en grönskande park eller i en trafikerad stadsmiljö. Därefter testades barnen med mått av arbetsminne och koncentration. Resultatet visade tydligt att barnen presterade bättre efter promenaden i parken. I en annan studie (Kuo & Faber Taylor, 2004) lät man föräldrar till barn med ADHD-diagnos skatta sina barns symptom vid upprepade tillfällen efter att de genomfört olika självvalda aktiviteter på eftermiddagarna. Resultaten visade att föräldrarna skattade barnens ADHD-symptom som mindre allvarliga de kvällar där barnen på eftermiddagen varit aktiva i naturmiljöer. När det gäller autism och autismspektrumstörning så har jag däremot inte lyckats hitta någon studie som gjorts rörande ”nature connectedness” och betydelsen av naturvistelser. Jag vet inte heller om någon forskning som studerat naturupplevelser och anorexi, men nyligen genomförda studier har visat att personer, både män och kvinnor, som tillbringar mycket tid i naturen har en mer positiv uppfattning rörande sin egen kropp, och att denna korrelation förefaller bero på en gemensam ökning i ”nature connectedness” (Swami et al., 2016).

Jag tycker att det är hög tid att vi som arbetar med barn och vuxnas välmående och fungerande i forskning, i policysammanhang och i klinisk och pedagogisk praktik börjar att något mer uppmärksamma inte bara betydelsen av andra människor och sociala relationer för människors blomstrande, utan också betydelsen av relationer till den naturliga världen.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]