Hjälp mig, jag är förälder!
Helen Minnis' senaste blogginlägg
[Publicerat 18 mars, 2019 av Helen Minnis]
När mina barn var små pratade skotska föräldrar ibland om ”SMOG” (Smug Mother Of Girls, ”självgod mor till flickor”). Vi kan dividera i all oändlighet kring om pojkar faktiskt är svårare att uppfostra än flickor, men jag tror ändå att det här påståendet innehåller två viktiga sanningar: dels att vissa barn är svårare än andra att uppfostra, dels att föräldrar till lättskötta barn kan vara smått självgoda över sin situation. Kliniker kan också vara självbelåtna och föreställer sig säkert ibland att om de bara själva fått uppfostra en viss patient hade han eller hon kanske inte haft samma beteendeproblem. Jag misstänker att den här sortens attityder – även när ingenting sägs rakt ut – skadar många föräldrars självförtroende enormt och bidrar till stigmat runt ”föräldraproblem”, och förhindrar att familjer söker den hjälp de och deras barn faktiskt behöver.
Vi kliniker borde veta bättre. Under förra årets fantastiska Birgit Olsson-föreläsning påpekade Russel Barkley att barn med ADHD är de jobbigaste att uppfostra. I flera årtionden har vi vetat om att barn med funktionsnedsättningar löper större risk att råka ut för misshandel och försummelse1. Vi vet sedan länge att vissa barn är svårare än andra att uppfostra, men ändå är det inte något vi kliniker alltid verkar ta hänsyn till.
Detta gör föräldrar förvirrade. Vi vet att i de allra flesta situationer behövs inte perfekt uppfostran – det räcker att den bara är ”bra nog”2. Vissa föredrar ett strängare upplägg där barnen får tydlig struktur i vardagen, medan andra väljer att ge barnen ”fria tyglar”. I slutändan spelar det nog ingen större roll, så länge föräldrarna ställer upp en del grundläggande regler och oftast är snälla. Så hur ska vi ha det egentligen – är uppfostran viktig eller inte? När det går bra för barnen tar vi gärna åt oss äran, stolta som tuppar under prisutdelningar eller uppvisningar – inget av det hade hänt om det inte varit för vårt slit med att få dem att sova och göra läxorna i tid. Men sen blir vi chockade när vi inser att våra vänners barn verkar klara sig precis lika bra, trots att de gör allting annorlunda. Forskningen säger oss att anknytningsrelationer är avgörande för barnens trygghet och hälsa, men anknytningsmönster brukar vara trygga även under exceptionellt svåra sociala omständigheter3.
Den berömde beteendegenetikern Robert Plomin menar att uppfostran inte gör någon större skillnad för hur det går för våra barn4. Det stämmer nog för 90% av oss, men ungefär 10% av alla barn har utvecklingsneurologiska problem och då är varken uppfostran eller anknytningsrelationer lika lätta för föräldrarna att etablera. Detta var något jag verkligen insåg när jag satt och pratade med en arbetsterapeut som jobbar via en neonatal intensivvårdsavdelning. Tidigare i år hade hon arbetat med en mor och hennes fem månader gamla bebis; dottern hade en kromosomstörning. Arbetsterapeuten frågade modern vad hon hade för mål med terapin. Hon svarade att hon bara ville kunna gosa med sin bebis. Modern uttryckte något som alla föräldrar instinktivt vet, nämligen att barn måste uppvisa vissa anknytningsbeteenden – till exempel att sträcka ut handen för att plockas upp – och att vår roll som föräldrar är att svara på dessa. Även med intensiv arbetsterapi dröjde det tills dottern var 20 månader gammal innan hon lutade huvudet mot moderns ansikte och den viktiga anknytningsprocessen verkligen kunde påbörjas.
Vi vet även att många ESSENCE-problem är ärftliga. Tänk dig att försöka uppfostra ett hyperaktivt och trotsigt barn om du själv har problem med impulsivitet och inte är bra på att hantera frustration. Samtidigt kan föräldrar med ESSENCE-problem känna igen sig själva i barnens egenskaper och svårigheter och därför ha lättare att acceptera dem. När föräldrarna får det stöd de behöver – och accepterar barnen som de är – får barn med ESSENCE förutsättningar att lyckas. Med rätt hjälp kan en persons ADHD ge ett överflöd av energi och kreativitet som leder hela vägen till chefsposter. På motsvarande sätt kan personer med autism utnyttja sin förmåga till fullständigt, odelat fokus för att genomföra bedrifter som ingen annan hade kunnat mäkta med. I Storbritannien älskar vi ”excentriker”, och jag är övertygad om att en del av dem varit premiärministrar! Alla är vi olika och det är därför möjlighet till stöd och anpassning är så viktigt, särskilt inom uppfostran.
Vi kliniker måste sluta vara så självgoda. Vi måste inse att alla stressade föräldrar till barn med ESSENCE-problem står inför en tuff vardag, en som vi själva (oftast) inte behövt hantera. Föräldrar i den situationen förtjänar vår respekt och hjälp – kanske räcker det för att ge barnen det stöd de behöver.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]