Liten blir stor – hur blir det då?
Gunilla Westman Anderssons senaste blogg
[Publicerat 4 november, 2020 av Gunilla Westman Andersson]
Vi är många som talar om hur viktigt det är med tidiga insatser, dvs. att identifiera svårigheter i tidiga åldrar och därefter sätta in rätt stöd för en positiv utveckling. Jag är en av många som i stort fokuserar just på yngre barn, inte minst i min forskning. Vi vill kunna bidra till en grund för god livskvalité genom hela livet. Det finns idag belägg för att just tidiga insatser har stor betydelse för bl.a. barn med ESSENCE-problem, så det måste vi fortsätta att satsa på. Det finns dock många utmaningar som behöver tas på allvar och bearbetas. Detta gäller exempelvis möjlighet till adekvat utredning och kartläggning för alla åldrar, stöd inom förskola och skola, olika stödinsatser till både individen och dess familj, etc.
Ett litet barn har ett påtagligt behov av omhändertagande, vilket sällan ifrågasätts. Under uppväxten fortsätter detta till synes självklara behov, men förväntan på självständighet ökar förstås med åren. Frågan är hur det blir när man lämnat skoltiden bakom sig, när man inte bor hemma hos föräldrarna och det är tid att skapa en egen vuxentillvaro? Forskning visar att när rutinerna bryts i och med att skoltiden är avslutad, ökar risken för att livskvalitén sjunker hos individer med svårigheter som ryms under ESSENCE-paraplyet. Denna insikt blir kanske mest överraskande vad gäller individer som verkar ha klarat skoltiden ganska väl och haft en positiv utveckling inom olika områden, såväl personligt som akademiskt. Plötsligt ska man ta ansvar för sitt eget liv, flytta hemifrån, studera, skaffa arbete osv. Därför behövs en ständig utveckling av rutiner för omhändertagande både inom arbetsliv, vid universitet, socialtjänst, fritidsverksamheter etc. En till synes lyckad skoltid får inte innebära att samhället slutar att ta sitt ansvar då ett fortsatt gott stöd ger möjlighet till ett meningsfullt liv och delaktighet utifrån individuella förutsättningar. Stödinsatser vid exempelvis akademiska studier erbjuds till viss del idag vid våra universitet, men även där finns mycket att göra för att fler ska kunna använda sina resurser och därigenom nå sitt mål med utbildningen.
Med stor sorg och förfäran har vi i Sverige den senaste tiden via massmedia fått bevittna exempel på hur vuxna personer med omfattande funktionsnedsättningar, haft en tillvaro vid boenden som ingen av oss skulle välja om vi hade möjlighet att påverka. Detta sker trots rättigheter i lagtexter och policydokument som utlovar adekvat stöd. De allra flesta av oss kan i ganska hög grad välja inriktning för vårt vardagsliv och hur vi vill utforma vår fritid. Alla kan inte det utan är helt beroende av att andra förstår individuella behov, tar bra beslut utifrån det och att det finns en organisation som erbjuder möjligheter till ett gott liv. Den första stora frågan som måste ställas är: – Vad har vi för människosyn? Är alla människor lika värda? Svaret på den frågan är förhoppningsvis ett tveklöst ”JA”, men är det så det tar sig i uttryck i verkligheten?
För att kunna stödja och hjälpa en annan människa, både i stort och smått, krävs att man också kan förstå och sätta sig in i individuella behov och önskemål. För att kunna göra det, tror jag att det först och främst är nödvändigt att analysera sina egna behov och önskningar. Därefter behövs en reflektion över hur det skulle vara om jag inte själv kunde föra min talan och vore i behov av att någon annan gjorde det i mitt ställe. Med detta sagt är det alltså viktigt att lära känna sin medmänniska och därefter försöka tillgodose dennes behov på samma sätt som jag själv vill bli bemött. Till synes små behov kan snabbt växa till stora om inte rätt stöd ges i rätt tid. Det behövs relevant och god kunskap, som måste börja på samhälls- och organisationsnivå. Vi måste också höja statusen vad gäller arbetet för och med individer som inte har möjlighet att själva påverka sin livssituation som de flesta av oss kan. Det är en väldigt viktig och ansvarsfylld yrkesroll som också kräver utbildning på alla nivåer. Om vi anser att alla människor är lika värda borde detta vara en självklarhet!
Det finns goda exempel, något jag själv bevittnar på nära håll vid en gruppbostad. Personalen engagerar sig, ser varje individs behov, behandlar individen med respekt och värme. Det är trevligt att komma på besök och där en hemkänsla framträder. Alla är med och exempelvis planerar för kommande aktiviteter (utifrån egna förutsättningar), där individuella intressen tas tillvara. Respekt för personlig integritet finns men också uppmuntran till gemenskap. Nyanställda får handledning av de erfarna medarbetarna som inte bara innebär praktiska faktorer, utan även vilken människosyn som råder i verksamheten. Genom detta förs värme och respekt vidare, även när personal avslutar sin anställning och andra tar vid. Resultatet av en sådan inneboende anda är att de boende trivs, men också att personalen gärna arbetar kvar, vilket i sig ger stabilitet och kvalitét. Självklart dyker ständiga förbättringsområden upp, men är grunden god torde förutsättningar för förbättringar vara bättre. Vi nås dock tyvärr av alltför många rapporter om det motsatta vid andra gruppbostäder, vilket resulterar i negativa upplevelser i första hand för de boende, men också för anhöriga som kämpar för sina nära och kära.
Delaktighet är ett ledord i dagens samhälle, men är alla inkluderade i detta? Alla har vi ett ansvar utifrån var vi står, oavsett om det är som en vanlig medmänniska eller i professionella sammanhang. Ett litet barn blir till en stor vuxen och alla ska ha möjlighet till en god livskvalité utifrån individuella behov.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]