Normalt är väldigt överskattat!
Christopher Gillbergs senaste blogginlägg
[Publicerat 11 april 2017 av Christopher Gillberg]
Jag ogillar begreppen ”normala människor” och ”typisk utveckling”. Normalitet antyder att ”allting är normalt” (dvs håller sig i linje med ett bred eller smalt spektrum av statistiska värden eller egenskaper för allting man kan tänkas mäta, såsom uppmärksamhet, social förmåga, impulsivitet, empati, begåvning, motorik osv). Att något beskrivs som typiskt förutsätter att det finns någonting som kan betraktas som typisk utveckling. Gör det det? Jag kan inte minnas att jag någonsin träffat på ett fullständigt normalt eller typiskt barn (eller normal/typisk vuxen heller för den delen). Om ett barn har ett problem som vi refererar till som ADHD (eller autism eller Tourettes syndrom eller dyslexi eller försenad språkutveckling), innebär detta att det är ”onormala”? Ska barn med lung- eller öroninflammation klassas som onormala? Givetvis inte, men borde inte detta likaväl gälla för individer med utvecklingsneurologiska problem. Alla människor har problem, och det varierar enormt mycket från ena individen till den andra vilka dessa problem är. Vi är människor med problem, infektioner, allergier, hjärtsjukdomar, högt blodtryck, hudproblem, diabetes, ADHD, autism och andra ESSENCE-tillstånd. Är vi normala? Eller typiska? Kanske inte, men i så fall är vi alla onormala och atypiska tillsammans.
Därmed vill jag ägna en hyllning åt mottot som hänger på väggen i korridoren på Gillbergcentrum: NORMALT ÄR VÄLDIGT ÖVERSKATTAT! Och slå ett slag för uppmärksammandet och diagnostiseringen av problem, samt dekonstruktionen av det normala och typiska!
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]