Öga-mot-öga
Nouchine Hadjikhanis senaste blogginlägg
[Publicerat 25 juli, 2017 av Nouchine Hadjikhani]
En av de första sakerna du kanske märker när du interagerar med en person med autismspektrumtillstånd (AST) är hur de verkar undvika att se dig i ögonen. Det är faktiskt så att detta beteende är ett av de diagnostiska kriterierna för autism – men frågan är, varför är det så?
Tänk efter lite: mängden tid som vi – neurotypiska personer – ägnar åt att titta andra personer rätt i ögonen är något mycket subtilt och finessartat, men vi gör det naturligt mer eller mindre utan ansträngning. Långvarig ögonkontakt kan rentav tolkas som flörtig, eller hotfull. Forskare har faktiskt till och med kommit fram till vilken varaktighet som är precis lagom för ögonkontakt (3,2 sekunder, se Scientific American-artikeln https://www.scientificamerican.com/article/eye-contact-how-long-is-too-long/).
Men för personer med AST verkar även mycket kort tids ögonkontakt vara svår att upprätthålla, och individer inom spektrumet tenderar att beskriva det som extremt obehagligt och stressande, medan vissa till och med går så långt som att säga att ”det svider”. De säger att det är mycket svårt att lyssna på vad någon säger OCH att titta på dem på samma gång. Detta får förstås negativa följder på en rad olika nivåer.
Föreställ dig själv: om du som barn har en aversion mot ögonkontakt och att se personer i ansiktet, kommer du att missa en hel del viktiga sociala signaler, eftersom så mycket information om våra interaktioner finns i våra ögon – information som du då kanske aldrig lär dig att avkoda. När du sedan ska interagera med andra och då inte ser dem i ögonen kan detta misstolkas som avsaknad av intresse, eller till och med som ren ohövlighet.
Vi publicerade nyligen en artikel som verkar klargöra varför personer med autism inte ser andra i ögonen. I ett experiment där vi jämförde precis samma stimuli (korta filmer med ansikten som gick från neutrala till emotionella uttryck) – med den enda distinktionen att de antingen hade eller inte hade ett kors i ögonregionen – påvisade vi att medan aktiveringen i det snabbt bearbetande hotsystemet var likartad för personer med AST och typiska kontrollpersoner då förutsättningarna tillät fritt blickande, blev hotsystemet istället onormalt aktiverat hos personer med AST då förutsättningarna krävde att de tittade mot ögonregionen. Detta är mycket viktigt av flera skäl: för det första visar det objektivt att personer med AST upplever en känsla av fara vid ögonkontakt, en känsla som till och med förekommer vid positiva känslor, som t.ex. när de ser ett glatt ansikte. Det hjälper även till att förklara varför det finns så många rapporter om onormal aktivering i den så kallade sociala hjärnan inom AST: om individerna med AST nu faktiskt aktivt undviker att se folk i ögonen för att undvika att känna sig överväldigade, kommer de att missa många möjligheter att lära sig de mycket subtila signaler som som kommuniceras med denna region av ansiktet, och därtill missa den kritiska information som behövs för att kunna utveckla sin förmåga att läsa dessa signaler, vilket i slutändan utvecklar de delar av hjärnan som är avgörande för att förstå sociala signaler. Slutligen indikerar det att det kan vara kontraproduktivt att helt enkelt tvinga barn eller vuxna med AST se personer i ögonen då de annars inte hade gjort det, eftersom det kan skapa stress och ångest; genom att finna sätt att långsamt vänja dem vid det hela kan man potentiellt bidra till att förebygga detta. Och för alla vuxna som aldrig lyckades/lyckas vänja sig, kan det vara bra om vänner och kollegor visar acceptans för deras tendens att väja med blicken.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]