Patientcentrerad vård – Mycket snack och lite verkstad?

[Publicerat 16 maj, 2017 av Nanna Gillberg]

Att vårdinsatser och vårdkedjor ska göras mer patientcentrerade är ett övergripande mål för svensk hälso- och sjukvård. Vården ska utgå från en helhetssyn på den enskilda patientens totala behov. En helhetssyn ställer krav på samverkan och samordning över organisationsgränser så att vården kan ges i en sammanhängande och begriplig kedja. I realiteten saknas ofta sådana förutsättningar. Vård och insatser är organiserade efter stuprörsprincip med skilda enheter som alla optimerar utifrån sin egen budget och måluppfyllelse istället för ifrån den enskilda patientens behov. Sådan organisering leder till praktiska svårigheter att samverka och kan motverka en helhetssyn. Ett exempel på detta gavs då jag gjorde en kartläggning av utredning och insatser till små barn där det finns misstanke om autism eller annan betydande utvecklingsavvikelse. Utrednings- och insatskedjan i ordinarie vård jämfördes med ett pilotprojekt där samma kedja organiserades efter en uttalad samverkansmodell. Jämförelsen visade på betydande brister i den befintliga organiseringen av vården. I ordinarie vård var utrednings- och insatskedjan varken samordnad eller anpassad till barnens symptombild och livssituation. Istället var kedjorna uppdelade på många, ofta geografiskt spridda, aktörer med olika system och målsättningar. Vid övergångarna mellan aktörerna uppstod glapp, dubbelarbete och tidstapp. Övergångarna innebar också aktivering av nya vårdgarantier, vilket bidrog till förlängda väntetider. Samverkansmodellen avvek från ordinarie processgång på två huvudsakliga sätt: Hela vård- och insatskedjan var samlad på ett ställe lokalt i familjernas närmiljö och samma vårdgivare träffade barn och familjer genom hela kedjan. Detta ledde till ökad kontinuitet och färre vårdkontakter. Samverkansmodellen förbättrade därigenom förutsättningarna för helhetssyn och flexibilitet. Insatser kunde sättas in tidigare och när behov uppstod istället för när den organisatoriska processen tillät det och utredningsteamet kunde utgå från en samlad bild av barnets och familjens situation. Organisering enligt samverkansmodellen påverkade förutsättningarna för både utredning och insatser positivt, skapade kontinuitet för vårdtagare och vårdgivare och förkortade ledtiderna. Samordning över organisatoriska gränser hade alltså både mänskliga och ekonomiska vinster på såväl individuell som samhällelig nivå. Utvärderingen av samverkansmodellen jämfört med ordinarie verksamhet understryker betydelsen av att skapa förutsättningar för samordnad patientcentrerad vård. För att åstadkomma den helhetssyn som sägs eftersträvas i vården behöver organiseringen och finansieringen av vården präglas av en helhetssyn som utgår från patientens totala behov.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]