Simsalabim, så var Asperger borta?

[Publicerat 5 december, 2017 av Christopher Gillberg]

När Hans Asperger talade om ”autistisk personlighetsstörning” inför kolleger på 1930-talet var han övertygad om att ”hans” tillstånd i allmänhet hade ärftlig grund, men att det också, ibland, kunde ha uppstått till följd av hjärnskada. Asperger var barnläkare och mycket intresserad av pedagogiska metoder i behandlingen av unga människor med psykiska problem. Det finns dokumentation som talar för att Leo Kanner, som var psykiater och starkt influerad av psykoanalys, och som är den som fortfarande beskrivs som ”mannen bakom autism hos barn”, i själva verket fick upp ögonen för autism genom en av Aspergers elever, men Kanner nämnde aldrig Asperger och betedde sig som om han aldrig hade hört om eller läst någon av de nästan 300 artiklar som Asperger skrev under sin livstid. Asperger refererade däremot många gånger till Kanner i sina artiklar.

Aspergers syndrom finns inte längre som egen diagnos i DSM, och kommer troligen inte heller att finnas som sådan i ICD när den elfte upplagan av denna diagnosklassifikation utkommer (troligen någon gång under 2018). Betyder det att Aspergers syndrom inte finns? Hur kan en diagnos som miljontals människor ”fått” i massor av länder över hela jorden gå upp i rök?

Sanningen är förstås att Aspergers syndrom finns kvar både hos de flesta av dem som någon gång fått diagnosen och som en sinnebild av den typiska ”autistiska personligheten”. I kliniska sammanhang kan man fortsätta att ställa diagnosen i de fall där symptomen och personlighetsdragen stämmer med Aspergers beskrivning (och som finns kondenserad i de diagnoskriterier som Carina Gillberg och jag publicerade 1989).

Ett sätt att sammanfatta forskningsresultaten inom autism/Asperger-området är att kärnan i det autistiska tillståndet är den personlighetsvariant som Asperger beskrev. Med tanke på den extremt höga frekvensen av enstaka-flera autistiska/Asperger-drag inom den sk normalbefolkningen är det rimligt att tänka på autism som ett personlighetsdrag snarare än en sjukdom eller störning i sig själv. ”Ren Asperger” är troligen en huvudsakligen genetiskt betingad personlighetsvariant motsvarande ”tvångsmässighet”, ”pedanteri”, ”introversion” eller ”extroversion”. Om det dock därtill förekommer andra genetiska dispositioner, varianter eller mutationer, hjärnskada till följd av sjukdomar av olika slag, eller andra psykiatriska syndrom (t ex depression, ångest, ADHD, språkstörning, inlärningsproblem), kan det uppstå symptom och svårigheter som kräver en diagnos och som eventuellt motsvarar kriterierna för Aspergers syndrom eller autism.

Hans Asperger hade rätt, Kanner hade fel: autism/Aspergers syndrom beror på genetik och/eller hjärnskada och inte på affektiva relationsstörningar mellan mor och barn. Egentligen borde därför all autism med debut i barndomen kallas Aspergers syndrom (inte Kanners syndrom). Fast, egentligen borde alltsammans kanske kallas Ssucharewas syndrom efter den ryska neurolog som före Asperger (och förstås långt före Kanner) beskrev tillståndet under beteckningen ”schizoidi”.

Det är osannolikt att Aspergers syndrom kommer att försvinna ur den kliniska verkligheten. DSM och ICD är inflytelserika diagnosmanualer, men ingen stav (eller penna, om man så vill) kan trolla bort Aspies. Att Aspergers syndrom inte längre har ett eget diagnosnummer hindrar inte att diagnosen kan fortsätta att ställas (med angivande av koden för autism).

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]