Sinnet i rörelse

[Publicerat 5 juni, 2018 av Jonathan Delafield-Butt]

Nobelprisbelönade neurofysiologen Roger Sperry, känd för sitt arbete rörande hur hjärnans funktion inverkar på hur vårt medvetande skapas, gjorde följande enkla iakttagelse: ”motorisk koordination är det enda som hjärnans funktion skapar” (Sperry, 1952). Han anspelade på den enkla sanningen att allting vi gör i grunden sker genom rörelse, och att vi endast kan uttrycka oss själva – våra känslor och begär, våra tankar och avsikter – genom enkla modala rörelser.

Vi ser vanligtvis frivillig rörelse som det primära uttrycket för våra sinnen. Våra avsikter och planer får fysisk form genom kroppens rörelser. Ny forskning visar dock att även subtila nyanser i vår egen personliga upplevelse delas och görs tillgängliga för andra genom våra rörelser. Detta ”andrapersonsperspektiv” inom psykologi vinner alltmer mark (Reddy, 2008), och har etablerat en ny social neurovetenskap kring hur två hjärnor interagerar för att skapa delad mening (Schilbach et al., 2015). Genom att låna från preverbala studier på spädbarn kan denna vetenskap ge nyanserade förklaringar av den roll som kroppen och gester spelar i kommunikation (Delafield-Butt och Trevarthen, 2015; Trevarthen och Delafield-Butt, 2017).

Som barn utvecklar vi förmågan att uttrycka och dela våra känslor och tankar med andra genom rörelser. Vi sträcker oss efter det vi vill ha genom rörelser, och vi lär oss att människorna runt oss svarar på olika uttryck som sker genom rörelser. Vi lär oss konsekvenserna av smällar som delas ut under raseriutbrott, och söker tröst i beröring genom att mjukt sträcka oss efter någon vi håller kär. När en bebis skriker olyckligt sker en koppling till andra människor genom röstens uttryck, liksom när han/hon för första gången yttrar ”pappa” eller ”mamma” och då bemöts av en flod av lycka.

När bebisar så småningom blir småbarn utgör dessa rörelser grunden för aktivt, självskapat lärande. De kan formas på kulturellt specifika sätt (Negayama et al., 2015). Barn rör sig mot det de finner intressant och har en egen drivkraft och vilja (Delafield-Butt och Gangopadhyay, 2013). De skapar upplevelser som både är underhållande och lärorika. Självskapade rörelser riktade mot barnets egna ändamål är en utmärkande aspekt av det som den inflytelserika barnpsykologen Jean Piaget (1953) kallade för ”sensomotorisk intelligens”, alltså det som gör att man kan lära sig konsekvenserna av sina egna handlingar.

Många barn med ESSENCE-tillstånd har dock betydande motoriska svårigheter (Gillberg, 2010; Hatakenaka et al., 2016), och nya rön visar att barn med autismspektrumtillstånd uppvisar en subtil, men betydande störning i självskapad rörelse (Fournier et al., 2010; Trevarthen och Delafield-Butt, 2013). Motoriska störningar hämmar dessa individer och kan orsaka oro och frustration i vardagliga situationer; från att helt enkelt sträcka sig efter en leksak att leka med, till det vanliga behovet av expressiva gester för att visa belåtenhet eller frustration. Rörelse utgör en grund för våra egna personliga upplevelser på vilken lärande och mognad kan byggas, och en offentlig medvetenhet genom vilken man kan dela sina upplevelser.

I vårt arbete på GNC och i Glasgow har vi utformat roliga iPad-spel med bärbara sensorer för barn att leka med, för att bättre kunna studera barns rörelser och på så sätt lära oss om den motoriska aspekten av ESSENCE-tillstånd, särskilt autism. I och med att barn älskar att sitta med iPaden är det lättare för oss att spela in och beskriva deras rörelser, då de finner spelen intressanta och underhållande. Våra tidiga studier visar att detta även kan användas som ett effektivt verktyg för screening eller bedömning på dagiset, i skolan eller på kliniken; med hjälp av molnbaserad maskininlärningsanalys har man lyckats uppnå 93% träffsäkerhet i att förutse autism (Anzulewicz, Sobota och Delafield-Butt, 2016).

Vid det här laget har decennier av detaljerad forskning så tydligt dokumenterat motoriska störningar inom autism att det är mycket som pekar mot att motoriska problem är ett av kärnsymptomen av autism, snarare än ett sekundärt problem (Fournier et al., 2010). Det kan hända att det finns en autismspecifik ”motorisk signatur” (Anzulewicz et al., 2016) som skiljer den från andra utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, men mer forskning behövs för att fastställa detta.

Det finns en terapeutisk lärdom att dra av detta. Rörelse som affektivt och avsiktligt uttryck uppstår före språk rent ontogenetiskt. Det är det första sättet vi använder för att kommunicera och få någon sorts meningsfull kontakt med varandra. Ju mer vi lär oss om vilken roll rörelse spelar inom barns hälsa och patologi, desto bättre kommer vi att kunna utforma alltmer välgrundade, effektiva behandlingar.

Barnpsykiatrikern Daniel Stern iakttog de nyanser som barns rörelser förmedlar i expressiv kommunikation, utifrån arbete han gjort i anslutning till New York City Ballet. Han noterade att deras former fokuserade på att uttrycka och reglera exaltering och känslor (Stern, 2010), och att dela färgen i inre upplevelser genom förkroppsligade berättelser. Våra egna personliga upplevelser är inte isolerade från andra eller fast i våra hjärnor. Istället delas vår smärta och glädje, oro och ambition, vår fantasi och våra tankar varje dag genom rörelse. Vårt arbete, både vid GNC och internationellt, är att bättre förstå alla dessa aspekter genom noggranna och rigorösa empiriska studier, för att i sin tur kunna förbättra både vårt vetenskapliga kunnande och våra yrkesmetoder.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]