Svart eller vit

[Publicerat 16 januari, 2018 av Eva Billstedt]

Inom psykiatrin används ofta termen ”svart-vitt tänkande”, en term som refererar till ett dikotomt tänkande och som går ut på att situationer och tankar värderas som svarta eller vita och utesluter nyanser och grå-skalor. Detta kategoriska dikotoma tänkande beskrivs ofta som ett symtom vid psykiatriska störningar fr a vid sk borderline personlighetstörning, men i klinik och forskning upgges ibland även personer med autism ha sådant svart-vitt tänkande.

Behovet av att kategorisera företeelser är en grundläggande mekanism hos människor. Genom att kategorisera tar vi fasta på vissa egenskaper som vi bedömer som likvärdiga och får på så sätt ett mer hanterbart underlag för våra antaganden. Våra psykiatriska diagnoser är i allmänhet kategorier av symtom eller beteenden som grupperas ihop. Dessa diagnoskategorier har förändrats över tid både vad gäller terminologi och symptomkluster, oftast (men inte alltid) i takt med ökad kunskap från forskning och klinik. En diagnostisk kategori är ingen absolut sanning om den enskilda människan utan en aktuell beskrivning av vad som är en funktionsnedsättning eller psykisk sjukdom och kräver ofta, men inte alltid, att den inte enbart förekommer i anslutning till en annan diagnos.

Vi har nyligen genomfört en studie där vi fokuserat på förekomsten av autism hos barn med selektiv mutism. Selektiv mutism innebär en oförmåga att tala i specifika situationer trots en relativt god språklig förmåga. Enligt vår kliniska erfarenhet kan selektiv mutism och autism finnas samtidigt och barnen har i sådana fall ofta särskilt svåra funktionsnedsättningar. Studien visade att det var mycket vanligt att barn med selektiv mutism också hade autism. När vi nu kommunicerar våra resultat till andra forskare så möts vi ibland av det kategoriska tänkande som jag nämnde inledningsvis. Vi får höra att det inte går att ha mer än en diagnos, antingen selektiv mutism eller autism, inte både och. Vi får vidare höra att om man har selektiv mutism och autism så skall den selektiva mutismen förklaras utifrån personens autism. Det är möjligt att vi har fel, och att diagnosmanualens (DSM) kriterier så ypperligt ringat in mänskligt beteende att det inte går att ha autism och selektiv mutism samtidigt. Kanske har mina kolleger och jag blandat ihop diagnoserna? Vi tror nog ändå inte det och hoppas att det svarta-vita tänkandet inte mycket längre till skall få styra ”experternas” antaganden om sakernas (dvs diagnosernas och patienternas) tillstånd.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]