Trauma vid autismspektrumtillstånd
Clare Alleys senaste blogginlägg
[Publicerat 22 januari, 2019 av Clare Allely]
Det finns relativt lite forskning rörande posttraumatiskt stressyndrom och andra trauma- respektive stressrelaterade tillstånd hos individer med AST. Fuld (2018) lyfte nyligen fram att individer med AST eventuellt löper högre risk att drabbas av stressfyllda och traumatiska händelser; detta har även visats i ett flertal andra studier. Till exempel har man funnit att vuxna kvinnor med AST i 2–3 gånger större utsträckning än övriga kvinnor uppger att de utsatts för sexuella övergrepp. Trots att många studier funnit höga frekvenser av övergrepp mot individer med AST har den rapporterade frekvensen av PTSD varit förvånansvärt låg hos just den här gruppen. Vissa menar att detta eventuellt kan förklaras av att individer med AST ofta har kognitiva och språkliga svårigheter samt nedsatt förmåga att förstå eller förklara vad som hände och/eller att karaktärisera upplevelser som trauman.
Alltfler studier har funnit att stressfyllda och traumatiska händelser kan vara en bakomliggande riskfaktor för flera av de samsjukliga tillstånd som personer med AST ofta lider av. Det är oerhört viktigt att vi förstår och uppmärksammar att exponering för stressfyllda och potentiellt traumatiska händelser kan yttra sig som en rad olika symptom hos personer med AST, exempelvis aggression, koncentrationssvårigheter, social isolering, större svårigheter i att bygga relationer, försämring av vardagliga färdigheter och ökning av repetitiva eller stereotypa beteenden. Många av dessa symptom förknippas ofta med AST och kan därför komma att uppfattas som knutna till AST-diagnosen i sig snarare än till en viss traumatisk händelse; detta kan i sin tur leda till att stressen/traumat som ligger bakom dessa symptom aldrig uppmärksammas eller behandlas. Vi behöver verkligen validerade kliniska verktyg för att bättre kunna identifiera och undersöka stressfyllda händelser hos vuxna med AST. Det bästa vore eventuellt om utredare behövde söka efter information som aktivt utesluter förekomst av traumatiska händelser snarare än det man vanligtvis gör nu, nämligen att eventuella sådana händelser förväntas omnämnas under utredningsprocessen.
Det tillvägagångssätt som DM-ID (diagnostiska manualen för intellektuell funktionsnedsättning) rekommenderar för att identifiera och förstå trauman verkar utifrån klinisk erfarenhet kunna tillämpas på vuxna män med AST (och genomsnittlig IQ och lindriga adaptiva brister) som avtjänar straff till följd av våldsbrott. Riktlinjerna i DM-ID rekommenderar att man först identifierar traumatiska händelser och sedan utvärderar hur dessa kom att påverka individens förmåga att fungera. För närvarande finns det inga specifika riktlinjer för att bedöma trauma hos individer med AST, men klinisk erfarenhet indikerar att tillvägagångssättet som rekommenderas i DM-ID kan vara en bra utgångspunkt. Genom att tillämpa dessa riktlinjer kan vi minska mörkertalet för övergrepp och trauma, särskilt om kliniker aktivt försöker att utesluta förekomst av trauma snarare än att – som man oftast gör nu – enbart utgå ifrån om det rapporteras eller ej. Detta är särskilt viktigt med tanke på hur vanligt det är med övergrepp mot individer med AST och hur ofta detta missas inom just den här populationen.
Vi behöver mer forskning som undersöker eventuella kopplingar mellan trauma och AST. Framtida forskning hade till exempel kunnat undersöka om personer med AST upplever traumatiska händelser (särskilt sociala sådana) på ett unikt sätt, samt huruvida individer med AST uppvisar symptom av traumatisk stress på annat sätt än personer med typisk utveckling eller det sätt som beskrivs i de traditionella diagnoskriterierna för posttraumatiskt stressyndrom. Mer forskning behövs på det här området för att bättre kunna identifiera förekomst av trauma hos individer med AST. Sådan forskning skulle även kunna beröra ett flertal andra aspekter som vi för närvarande vet mycket lite om – till exempel huruvida det finns unika symptomprofiler hos personer med AST, eller vilket stöd och vilka behandlingsstrategier som egentligen fungerar bäst. Haruvi-Lamdan och medarbetare (2018) uppmärksammade nyligen att det inte finns något insatsprogram orienterat specifikt kring samtidig förekomst av PTSD och AST. Det finns tveklöst en hel del kvar att göra på det här området.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]