Trollflöjten – om svårigheten att hitta rätt inom diagnostik och behandling

[Publicerat 27 juni, 2017 av Anne-Katrin Kantzer]

För några veckor sedan hade jag förmånen att tillsammans med min familj få se på Mozarts ”Trollflöjten” på Göteborgsoperan i en fascinerande uppsättning under regi av Rikard Bergqvist. Min yngsta son hade förväntat sig att protagonisten, prins Tamino, skulle få kämpa mot ett jättelikt odjur, och blev lite besviken när så inte blev fallet. Men han släppte det snart medan han blev fängslad av det sagolika drömspelet och den otroligt fina musiken.

Odjuret representerades istället av en konformad bur av grönt ljus som Tamino var fången i. Det gröna ljuset var sedan en återkommande symbol, när prinsen var fångad och vilseledd i förväntningar och tankar som han behövde sortera och lösa upp för sig själv.

Det gröna ljuset påminde samtidigt mig om hur lätt det är att vara handlingsförlamad, att vara fången i förväntningar och tankar, att inte se skogen för alla träd. Inom barn- och ungdomspsykiatrin möter vi akut eller planerat barn och unga med komplexa svårigheter och blandade symtom. Barnets bakgrund och levnadsomständigheter spelar in i bedömningen. Inte sällan är skolan och/eller socialtjänsten också inblandade på ett och annat sätt: skolfrånvaro, inlärningssvårigheter, koncentrationsproblem, utmanande beteenden. Och vi sitter i den gröna ljusburen och vet inte hur vi ska trassla oss ur all information vi har fått.

Det är barnet som blir lidande: vården sätter till en gedigen och omfattande utredning, som barnet får vänta på i månader eller åratal utan att under tiden få hjälp för sina svårigheter. Eller, lika illa, så behandlar man i blindo utan psykiatrisk diagnos och utan att ha förstått vad som ligger bakom svårigheterna. Skolan och socialtjänsten lutar sig tyvärr inte sällan tillbaka och inväntar barn- och ungdomspsykiatrins omdöme, innan man funderar på vidare insatser.

Visst sysslar vi med komplexa problem. Med problem som rör både kropp och själ, miljön och kulturella aspekter. Än finns det få biologiska markörer som kan hjälpa oss hitta rätt i djungeln. Men ändå – måste tillvägagångssättet vara så olika när det gäller vården inom psykiatrin och behandlingen av fysiska tillstånd?

Inom den fysiska vården skulle man aldrig komma på tanken att nöja sig med att klämma barnet på magen, när barnet klagar över magont. Det är en självklarhet att ta en ordentlig basanamnes och att undersöka hela barnet. Likaså kan vi inom barn-och ungdomspsykiatrin inte nöja oss med att utreda bara ADHD, eller att kasta oss över att behandla ätstörningen, utan att skaffa oss en ordentlig bild av patienten i sin helhet. Framförallt inte idag, när vi har så mycket kunskap om ESSENCE och om hur vanligt det är med överlappande och samtidigt uppträdande symtom. Förutsättningen för ett bra patientarbete är en bred basanamnes. Först sedan kan vi tolka symtomen utifrån rätt bakgrund. Först sedan kan vi veta vad det är vi vill belysa mer ingående i en riktad utredning, eller vad det är vi vill behandla och hur. Det besparar tid, frigör behandlarkapacitet och förkortar väntetid för utredning när frågeställningen är tydlig från början.

Tillbaka till behandlingen av fysiska tillstånd: det är klart att en patient med akut smärta ska få smärtstillande medicin, även om orsaken bakom smärtan inte är färdigt kartlagd. Huvudvärken behandlas, eventuella blodprover eller EEG beställs under tiden. Samma gäller för psykiatriska patienter. Akuta behov kan tillgodoses med en gång. Vissa symtom är tydliga och ska åtgärdas utan lång fördröjning. Vården kan exempelvis under en pågående ADHD-utredning erbjuda föräldrastöd och pedagogik vid beteendesvårigheter. Depressiva eller ångestfyllda patienter ska få behandling för sin depression, samtidigt som inte eventuella bakomliggande faktorer ska glömmas bort och får utredas så småningom. Skolan ska göra anpassningar utifrån elevens behov (som man i de flesta fall har sett i skolan och som föranlett remissen till barn- och ungdomspsykiatrin) redan innan exempelvis autismdiagnosen är fastställd.

Även inom den fysiska vården är det ibland svårt att hitta rätt. Har man en välgrundad misstanke för ett visst tillstånd, prövar man en behandling som är baserad på evidens och beprövad erfarenhet. Behandlingen utvärderas efter rimlig tid, och om den inte hjälper får man ompröva behandlingsmetoden eller själva diagnosen. Samma gäller psykiatrin!

Det måste inte vara svårare än så. Vår trollflöjt som hjälper oss ur den gröna buren är en bra och bred basanamnes, i kombination med snabba insatser för uppenbara symtom. Då hittar vi vägen för våra patienter. Eller, som Tamino sjunger i Bergqvists översättning: ”Min trollflöjt hjälper mig att se igenom allting som förblindar.”

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]