Tvångssyndrom

Definition

Tvångssyndrom, eller dess engelskspråkiga förkortning OCD (obsessive compulsive disorder) innebär väldigt ofta överdriven rädsla för smitta som kan leda till sjukdom. Att använda skoltoaletten kan därför kännas oöverstigligt och kanske öppnas dörrhandtagen med armbågen för att slippa att ta i något som andra har tagit i. Andra symtom kan vara att kontrollera upprepat att man har låst skåpet i skolan eftersom man inte förmår lita på sina egna sinnen. Man tenderar att fråga andra om man har kommit åt något “smutsigt” eller undviker att gå sist för att slippa ta ansvar för att det är släckt och låst. Ett annat vanligt symtom är att upprepa saker gång på gång för att uppnå känslan av “precis rätt”. Magiskt tänkande och överdriven vidskeplighet är beteenden som kan vara strategier för att bemästra sina värsta farhågor, t.ex. tvångstankar om att man själv eller en närstående ska dö.

För de allra flesta har sjukdomen en smygande debut, i hälften av fallen redan i barndomen. OCD är en allvarlig sjukdom eftersom den försämrar livskvaliteten och förvandlar vardagen till en kamp. Allt tar tid, personen är ständigt oroad och spänd, och behovet av kontroll över tillvaron och närståendes beteenden leder nästintill alltid till stress i familjen. I en studie där man följde barn med OCD från tolvårsåldern behandlades hela 60 procent med psykotropa läkemedel 9 år senare. En tredjedel av dessa unga vuxna hade en depression och var fjärde hade påtagliga problem med symtom på OCD, trots både kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedelsbehandling.

Tvångsrelaterade tillstånd

Autoimmun variant av OCD
En liten grupp barn insjuknar i ett mycket akut tvångssyndrom, parad med svår ångest, separationsångest, urinträngningar, sömnproblem och trots. De får svårt att klara skolarbete, kan inte längre skriva normalt, kan gå tillbaka i sin utveckling och kan förändras personlighetsmässigt till den grad att de upplevs som ett främmande barn. Detta tillstånd benämns Pans eller Pandas och antas vara immunologiskt orsakad. Tillståndet kräver snabb utredning och behandling.

Dysmorfobobi
En del barn har en tvångsmässig upplevelse av att se fula ut, trots att de har ett helt normalt utseende. Ofta handlar uppfattningar om att något är fel på näsan, håret eller huden. Acne kan bidra till problemet. Personen kan ägna timmar åt att skyla sig, sminka över eller helt och hållet vägra att gå till skolan. De kan bli djupt deprimerade och söker ofta försäkringar på att de inte ser så hemska ut trots allt. De frågar närstående om sitt utseende eller jämför sig med andra. Behandlingen består i KBT och eller läkemedelsbehandling, men man ska inte gå in och diskutera deras utseende med dem och lösningen är definitivt inte plastikkirurgi.

Exkoriationssjuka och Trichotillomani 
Exkoriationssjuka innebär att personen river sig – vanligen i ansiktet – men det kan också vara på kroppen. Flickorna kan använda täckande smink för att dölja rodnad och sår som i värsta fall kan kräva omläggning och orsaka fula ärr. Exkoriationssjuka innebär att man helt enkelt inte kan stå emot att riva i en ojämnhet i huden eller en sårskorpa. Det kan likna dysmorfofobi genom att varje liten pormask utsätts för intensivt klämmande som i sig leder till sårbildning. 
Trichotillomani är på motsvarande sätt en oförmåga att stå emot att rycka loss hårstrån från huvudet, ögonbryn eller ögonfransar. Det känns som en lättnad att få dra ut strået, men kala fläckar på huvudet eller glesnande ögonfransar gör barnet förtvivlat. Pojkar kan lösa vissa problem genom att snagga håret, flickor försöker dölja kala fläckar med håruppsättningar eller sjal. KBT är den behandling som främst bör provas, men återfallsrisken är tyvärr hög.