Vad är egentligen ett syndrom?
Ola Skjeldals senaste blogginlägg
[Publicerat 18 januari, 2019 av Ola Skjeldal]
1988 publicerade Greta och Peter Beighton boken The man behind the syndrome (”Mannen bakom syndromet”). I den presenterade de ett antal personer som alla hade beskrivit och så småningom givit namn åt nya syndrom.
Greta och Peter Beighton berörde bara en liten del av alla syndrom som numera finns beskrivna i litteraturen. I dagsläget finns minst 12 000 olika kända syndrom. Många av dem är döpta efter personerna (ofta läkare) som först upptäckte och beskrev dem. Andra är döpta efter patienten som först presenterade med symptomen. Syndrom kan även benämnas deskriptivt utifrån symptomen eller den bakomliggande orsaken. Personen som först beskriver ett syndrom har ofta ingen aning om orsakerna eller patofysiologin bakom tillståndet. Därför är de flesta syndrom specifika uppsättningar av sinsemellan relaterade medicinska indikationer och symptom. Syndromkonceptet är beskrivande och baserat på empiriskt förvärvad kunskap om sambandet mellan olika symptom och indikationer.
Med tiden har vi funnit orsakerna och/eller patofysiologin bakom alltfler syndrom, inte minst för genetiska tillstånd där både syndromnamnet och det genetiska namnet används ungefär lika ofta. Trisomi 21/Downs syndrom är ett exempel på detta, liksom 22q11-deletionssyndrom/DiGeorges syndrom. Samtidigt har de genetiska namnen inte tagit över helt – de kallas ju fortfarande ofta Downs syndrom respektive DiGeorges syndrom.
Retts syndrom (RTT) är en utvecklingsneurologisk funktionsnedsättning som utmärks av en särskild uppsättning neurologiska symptom och indikationer. Det beskrevs första gången 1966 av den österriska barnläkaren Andreas Rett, som definierade de kliniska kriterierna för syndromet.
1999 fann man att den genetiska defekten i RTT troligtvis berodde på mutationer i MECP2. Idag vet vi att 95% av alla RTT-fall orsakas av en de novo-mutation i metyl-CpG-bindande protein 2-genen (MECP2). Då MECP2 sköter flera viktiga delar av den utvecklingsneurologiska processen har man kunnat visa hur sådana mutationer kan förklara många av de kliniska dragen. Definitionen av RTT utgår dock fortfarande, precis som de flesta andra beskrivna syndrom, från diagnostiska kriterier utformade efter förekomst eller närvaro av särskilda symptom och indikationer.
De senaste två-tre åren har man funnit att ett antal andra gener påverkar hur RTT yttrar sig. Det här gäller i de RTT-fall där det inte finns någon MECP2-mutation. Massor av olika gener har lyfts fram som potentiella orsaker till både klassisk RTT och RTT-varianter. Dessa ”nya” gener verkar ha andra uppgifter än MECP2, men mutationerna i de här fallen verkar ändå ge en liknande klinisk fenotyp, nämligen RTT eller Rett-liknande tillstånd. Exempel på sådana gener är IQSEC2, TCF4, WDR45 och SCN1A. Man har även funnit att den här typen av ”alternativa gener” förekommer vid många andra syndrom och sjukdomar, bland annat Marfans syndrom.
Sen detta spektrum av gener upptäckts har det föreslagits att man ska beskriva och döpa syndromen utifrån den bakomliggande genetiska defekten. De som propsar på den sortens klassificering menar att det underlättar för forskning på behandlingsinsatser som siktar in sig på den grundläggande genetiska defekten. Problemet med detta är att långt ifrån all forskning är genetisk. Mycket av vår kliniska forskning går ut på att beskriva symptom och kliniska fynd, inklusive sådana som rör beteende. En annan stor del av vår forskning rör habilitering, där all behandling måste prövas noggrant. För att göra det är det fullständigt avgörande att vi kan studera patienter som uppfyller samma kliniska kriterier i en och samma homogena grupp; dock lär sådan klassificering bara bli svårare och svårare i framtiden.
Vilka namn vi än till sist väljer för syndrom och sjukdomar är det oerhört viktigt att vi har ett system som passar både för forskare inom alla områden och för berörda familjer och patienter.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]