Anestesi och intensivvård

Vid avdelningen forskar man kring tidig identifikation, behandling och monitorering av intensivvårdskrävande multiorgansvikt och sepsis på intensivvårdspatienter eller patienter som genomgår eller nyligen genomgått stor kirurgi samt forskning på lungsvikt, njursvikt och hjärtsvikt, isolerat eller som del av andra svåra sjukdomstillstånd. Avsikten med vår forskning är att förbättra övervakning, omhändertagande och prognos för olika patientgrupper. Smärta och smärtbehandling är också en betydande forskningsinriktning på avdelningen. 

Flera intressanta forskningsprojekt i pipeline

Flertalet avhandlingar har under senaste 5-10 åren handlat om sepsismarkörer och regionala blodflöden vid sepsis och cirkulationssvikt, hjärtminutvolymsmätningar (CO) och lungmekanik/lungvolymsmätningar (FRC) vid lungsvikt (ARDS), lungrekrytering/de-rekrytering (uppblåsning/sugning) och postoperativ njursvikt efter hjärtkirurgi. En forskningsgrupp har sysslat med analys av olika typer hjärnskademarkörer med avsikt att i framtiden bättre kunna prognostisera hjärnskadors utveckling. Även forskningsmässig utvärdering av dagkirurgisk verksamhet har pågått under ett flertal år och resulterat i en doktorsavhandling. Forskningen på smärtreceptorer och behandling av kroniska smärttillstånd har producerat flertalet avhandlingar.

Exempel på aktuella projekt är monitorering av centralvenösa och arteriella tryckförändringar i samband med leverkirurgi, postoperativ njursvikt efter thoraxkirurgi, hjärtsvikt i samband med intrakraniella sjukdomstillstånd (hjärnblödning mm), komplikationer och skötsel av olika typer av centralvenösa infarter, monitorering av lungmekanik och lungimpedansförändringar (EIT) vid olika ventilationssätt (i respirator), vissa smärtreceptorers betydelse för utvecklande av kroniska smärttillstånd, betydelsen av mobila intensivvårdsgrupper (MIG) samt utvecklande av teknik för påskyndande av uppvaknande ur generell gasanestesi.

Avancerade forskningslaboratorier och samarbetspartners.

Vi har tillgång till forskningslaboratorier på Experimentell Biomedicin (EBM) och på avdelningen för Medicinsk Teknik (MTA) men forskningen utförs spritt över hela verksamheten på An/OP/IVA Sahlgrenska Universitetssjukhuset och även regionalt/nationellt och genom tvärprofessionellt samarbete. Vi har tillgång till en biomedicinsk analytiker (BMA) och samarbetar med Chalmers statistiker. Vi har regelbundet återkommande forskningsseminarier för doktoranderna och forskarhandledarmöten. Halvtids – och slutseminarier genomförs på våra ordinarie klinikmöten.

Varje år introducerar och handleder vi läkarstuderande och ST-läkare i de forskningsprojekt som ingår i utbildningen. Resultaten av dessa arbeten presenteras på våra klinikmöten.

Vad är anestesi och intensivvård?

Anestesi är ett uttryck hämtat från grekiskan. Ordets betydelse är "utan känsla", αἴσθησις [aisthēsis]. Enligt den grekiska mytologin räddade Medea sin make Jasons döende far Aison efter att ha sövt honom djupt med hjälp av ”nattens krafter”. Detta genom att punktera hans hals och fylla venerna med en magisk mixtur vilket ledde till att Aison vaknade upp som en ung frisk man.

Anestesiologi och intensivvård är en relativt ung specialitet som genomgått en snabb utveckling. Specialiteten vilar på fyra hörnpelare: narkos/bedövning vid kirurgi och postoperativ övervakning, intensivvård av svårt sjuka patienter med multipel organsvikt, prehospital akutsjukvård samt akut och kronisk smärtbehandling. Nya anestesitekniker, nya läkemedel, mer avancerad utrustning samt nya behandlingsstrategier har möjliggjort allt mer avancerad kirurgi på allt sjukare patienter med ett säkrare postoperativt vårdförlopp.

En anestesiolog (narkosläkare) är specialist på övervakning och upprätthållande av vitala (livsviktiga) organfunktioner både under sövning/bedövning av patienter på operationsavdelningarna samt på att diagnosticera och behandla multipel organsvikt hos svårt sjuka patienter på en intensivvårdsavdelning. Denna intensivvårdsbehandling omfattar bl.a. respiratorbehandling vid svår lungsvikt, behandling av svår cirkulatorisk chock med potenta läkemedel och/eller mekaniskt cirkulationsstöd, dialysbehandling vid akut njursvikt samt behandling av livshotande infektioner.

Historik

Den moderna anestesin tog sin början på 1840-talet i och med tandläkaren William T.G. Mortons eter-inhalationsnarkos i Boston, som utfördes via en andningsmask (gasnarkos). Utvecklingen som föregick den första inhalationsanestesin tog dock sin början betydligt tidigare. Under 1500-, 1600 och 1700-talen prövade dåtidens vetenskapsmän olika sätt att tillföra luft till patienter som inte kunde andas själv genom att föra ner vassrör i luftstrupen på hund (intubation) eller via ett snitt i luftstrupen (tracheotomi).

Först i slutet av 1800-talet kunde patienter som andades dåligt förses med en gummislang nedlagd i luftstrupen. Kartläggning av cirkulationen ledde på 1650-talet till de första intravenösa injektionerna (in i blodbanan) i hundar och andra djur och sedermera att opium kunde tillföras människa intravenöst. I början av 1700-talet utfördes de första centralvenösa och arteriella kateteriseringarna (införande av slang i stora hålvenen och artärerna) på häst och först i början på 1900-talet även på människa.

Den moderna intensivvården föddes i Köpenhamn under den svåra polioepidemin 1952. Undertrycksventilatorerna (”järnlungorna”) vars användning dominerande vid den här tiden kunde inte rädda poliopatienterna som ”drunknade i sitt eget luftvägssekret” (Ibsen 1915-2007). Tekniken som behövdes för att rädda dessa patienter användes dock redan på operationsavdelningarna. Anestesiologen Bjørn Ibsen, tränad i Boston, föreslog en tracheotomi efterföljt av manuell övertrycksventilation (handventilation) via blåsa samt regelbundna rensugningar av övre och nedre luftvägar. Åtgärden räddade åtskilliga poliopatienters liv.

Med hjälp av bl.a. läkarstudenter handventilerades poliopatienterna dygnet runt i 6 timmarsskift. Engströmrespiratorn ”the mechanical student” var en av de första narkosapparaterna med automatisk övertrycksventilation och ersatte snabbt den manuella ventilationen. Under denna tid utvecklades även blodgasanalysen.

Acute respiratory distress syndrom (ARDS) beskrevs först av Ashbaugh 1967. Denna uttalade lungsvikt kom som en följd av svår systemisk sjukdom i kombination med långvarig övertrycksventilation. Om man tillförde ett positivt tryck i slutet av utandningen, Positive End-Expiratory Pressure (PEEP), mildrades bildandet av atelektaser (sammanfallna lungdelar) i slutet av andningscykeln (utandningen) och lungsvikten kunde delvis hävas. Upptäckten har räddat livet på många intensivvårdspatienter fram till våra dagar.