Allt färre elever får särskilt stöd

I en storskalig studie har forskare kartlagt hur det specialpedagogiska stödet har organiserats över fyra decennier; från 1970-talet då den första årskullen i urvalet började skolan, fram till 2020 då den yngsta gick ut grundskolan. I studien ingår cirka 65 000 elever i sju årskullar födda mellan 1967 och 2004.

Forskarna har följt två elevgrupper i varje årskull. Dels elever med så kallad mild intellektuell funktionsnedsättning (elever som på kognitiva test utformade inom ramen för forskningsprojektet fick IQ 70 vilket är gränsen för utredningar om placering i särskolan). Dels elever som enligt skolors inrapportering till SCB och forskningsprojektet har fått någon form av särskilt stöd någon gång under sin grundskoletid. Dessa elevgruppers skolprestationer har sedan jämförts med hur övriga elever har klarat grundskolans årskurs 9 under olika tidsperioder.

Kartläggningen visar ett tydligt skifte från mitten av 1990-talet.

Bild

– Under 1970-talet och fram till utbildningsreformerna i mitten av 1990-talet var det cirka 90 procent i gruppen elever med mild intellektuell funktionsnedsättning som hade någon form av stödåtgärder i grundskolan. Andelen minskar sedan successivt till 78 procent bland de som gick ut grundskolan 2020. Under samma period minskade andelen bland övriga elever med stödåtgärder, från 40 till 25 procent, säger Joanna Giota, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Fler får särskiljande stöd

Från mitten av 1990-talet och framåt är det också en ökande andel elever som får olika särskiljande stödåtgärder, det vill säga att de under en längre tid får stöd i särskilda undervisningsgrupper eller har anpassad studiegång i stället för stöd inom ramen för den klass de vanligtvis tillhör. Trenden är problematisk eftersom tidigare forskning har visat på flera risker med mer eller mindre särskiljande stödåtgärder.

­– Elever i sådana grupper uttrycker ofta känslor av stigmatisering och utanförskap, låg motivation att lära och sämre självkänsla samt att inte ha vänner. Sådana faktorer påverkar skolprestationerna negativt. En annan risk är att särskiljande stödåtgärder tenderar att bli långvariga och att elever i stödåtgärder med enbart svagpresterande i gruppen ofta möts av låga förväntningar och får de mindre erfarna och kunniga lärare, säger Joanna Giota.

När dessa elevgruppers skolprestationer jämförts med övriga elevers framkommer att de elevgrupper som efter 1990-talet har fått det allt svårare att klara måluppfyllelsen i skolan är pojkar, elever från lågutbildade hem, samt gruppen elever med olika former av långvariga särskiljande åtgärder. Samtliga med inkluderande särskilt stöd tycks ha klarat sig bättre i skolan över hela 40-årsperioden.

Alarmerande att många misslyckas i skolan

Idag lämnar 14 procent av eleverna grundskolan utan gymnasiebehörighet och ungefär var fjärde 25-åring saknar slutbetyg från gymnasiet.

– Det är alarmerande att allt fler av de svagaste eleverna misslyckas i skolan. Dessa elevgrupper riskerar att hamna i arbetslöshet, psykisk ohälsa och utanförskap, säger Joanna Giota.  

– Det finns flera förklaringar till denna utveckling. De har att göra med förändringar i undervisningens kvalitet, det kriterierelaterade betygssystemet, brist på resurser och specialpedagogisk kompetens. Men otillräckliga eller missriktade stödinsatser är också en viktig faktor. Vår tidigare studie och andra kartläggningar visar att var femte elev får inte tillgång till stödåtgärder, trots att de av skolan har bedömts vara i behov av sådana.

Text: Carl-Magnus Höglund