Viktimologi

Brottutsatta har en central roll inom rättsväsendet eftersom de vanligen bistår med viktig information till brottsutredningarna. Samtidigt är brottsutsatta ofta särskilt sårbara och det är således av yttersta vikt att de efter brottet bemöts på rätt sätt. De direkta konsekvenserna av att utsättas för brott kallas ofta för primär viktimisering. Hur en individ reagerar efter ett brott är dock högst individuellt. Samma typ av brott kan leda till helt olika konsekvenser för olika individer. För vissa är konsekvenserna kortvariga och övergående, medan andra drabbas av långvariga och till och med kroniska konsekvenser.  

Sekundär viktimisering och skuldbeläggande 

Vi har i vår forskning har fokuserat på den sekundära viktimiseringen som kan uppstå efter brottet om den brottsutsatte bemöts på ett olämpligt sätt av aktörer inom rättsväsendet, eller av allmänheten. Till exempel att den utsatte efter brottet blir ifrågasatt eller anses få “skylla sig själv”. Eftersom våldtäktsutsatta i flera internationella studier beskrivit den sekundära viktimiseringen som etter värre än den primära viktimiseringen, har vår forskning handlat om att försöka förstå varför människor skuldbelägger sexualbrottsutsatta.  

Tidigare utländska studier (huvudsakligen Storbritannien och USA) har funnit att människor, framförallt män, tenderar att skuldbelägga våldtäktsutsatta för själva våldtäkten. Till exempel skuldbeläggs de utsatta i högre utsträckning om de varit ute sent om kvällen, druckit alkohol eller klätt sig iögonfallande. Våra studier visar dock att i Sverige anser allmänheten överlag att den utsatte endast har en låg grad av skuld, oavsett vem den utsatte och bedömaren är. Därtill visar våra studier att de människor som faktiskt skuldbelägger brottsutsatta ofta ha höga nivåer av vad som kallas ”tron på en rättvis värld” vilket innebär att de tror att bra saker händer bra människor och dåliga saker händer dåliga människor. Alltså kan deras benägenhet att skuldbelägga brottsoffret bero på att de tycker att folk får vad de förtjänar och förtjänar vad de får och om en människa blir våldtagen måste hon/han ta på sig, åtminstone en del, av skulden för det inträffade. Vår forskning visar också att de som skuldbelägger utsatta har en högre acceptans av våldtäktsmyter, det vill säga förutfattade meningar och fördomar om vad som är en våldtäkt, vem som är förövare och vem som blir utsatt. Det kan till exempel vara föreställningar om att en våldtäkt måste innehålla våld, att den utsatta alltid gör fysiskt motstånd och att det mest är främmande män som överfaller kvinnor utomhus. Således kan vi konstatera att faktorer som har att göra med den som skuldbelägger är viktigare än situationsspecifika faktorer när det handlar om att förutspå och förklara skuldbeläggande. 

Attityder gentemot brottsutsatta 

Vi har också studerat allmänhetens attityder gentemot offer för partnervåld. Resultaten visar att både de tillfrågades egna känslomässiga reaktioner och personliga normer styr hur man ser på offer för partnervåld, och hur villig man är att ingripa vid misstanke om våld i nära relationer. De som tenderar att ingripa är de som själva reagerar med stark ilska eller sorg då de hör talas om våld i nära relationer. De som ingriper har även en hög känsla för moral och vad som är rätt och fel och tar själva på sig ansvaret att faktiskt agera mot våldet.  

Brottsoffers trovärdighet  

Denna forskning fokuserar på hur människor bedömer trovärdighet och erbjuder socialt stöd till brottsoffer inom rättsväsendet och i vardagslivet. Till exempel har vi undersökt hur brottsutsattas kroppsspråk och emotionella uttryck kan påverka bedömningen av deras trovärdighet. Vi har i upprepade studier funnit att människor har en tendens att tro att brottsutsatta som uppvisar sorg och uppgivenhet är mer trovärdiga, jämfört med brottsutsatta som inte uppvisar dessa känslor. Det är alltså mer sannolikt att brottsutsatta som visar en viss typ av känslor kommer att uppfattas som ”riktiga brottsoffer” jämfört med personer i samma sits som inte ger uttryck för sådana känslor. Detta innebär att trovärdighetsbedömningar ofta baseras på hur den utsatte berättat, snarare än vad hen sagt. Vi har hittills identifierat två orsaker till varför människor anser att just ledsna brottsoffer är de mest pålitliga. För det första påverkas bedömningen av bedömarens egen stereotypa förväntning om hur en brottsutsatt individ bör bete sig i samband med berättandet. För det andra påverkas bedömningen av hur stor medkänsla bedömaren hyser för den utsatte. De som bedömer att en känslosam individ är särskilt tillförlitligt är de som har föreställning om att brottsutsatta bör vara ledsna och uppgivna samt känner starkt medlidande för den utsatte. I vår forskning har vi även studerat robustheten i denna effekt, som kallas ”Det emotionella brottsoffret”. Robustheten studeras över olika typer av brottsoffer (kvinnor och män; barn och vuxna) och över olika typer av brott (våldtäkt, överfall, trakasserier).