Sverige och kolonialismen

Kursens huvudfokus är Sveriges koloniala historia, men den beaktar även jämförelser med och exempel från övriga Norden samt undersöker drivkrafter, ambitioner och praktiker inom ramen för en mer övergripande europeisk expansion mellan omkring 1500 och 1900. Under denna period etablerade svenska, liksom övriga nordiska eliter, en närvaro i olika delar av Amerika, Afrika samt i södra, östra och sydöstra Asien - i vissa fall i form av bosättningar och fort, i andra i form av handelsstationer och missionsverksamhet. Handelshus i de större hamnstäderna importerade växande volymer av koloniala varor som te, socker, kaffe och tobak. Svenska skepp och sjökaptener deltog i denna handel liksom i tvångsförflyttningen av slavar över Atlanten. I jakt på rikedom, prestige och kunskap initierade nordiska institutioner forskningsexpeditioner och samlade in artefakter och kulturföremål samt drev storskaliga projekt för namngivning och kategorisering av världens flora och fauna. I jämförelse med de europeiska stormakterna kan den svenska inblandningen i kolonialismen framstå som marginell. Likväl var den mångfasetterad, utdragen och geografiskt diversifierad.

Kursen består av tre delkurser:
I den första delkursen placeras svensk kolonialism i ett större historiskt sammanhang i form av en introduktion till kolonialismen som historisk företeelse och som forskningsfält. Till de frågor som tas upp hör den koloniala historiens samtidsrelevans, hur begrepp som kolonialism och imperialism ska definieras samt vad som menas med eller ska räknas som "svensk" och "nordisk" kolonialism under olika perioder.

Den andra delkursen behandlar tidiga exempel på svensk och nordisk kolonialism och tar avstamp i en jämförande diskussion om projekt i andra delar av världen och det svenska rikets medeltida expansion såväl norrut in i samiska områden som österut in i dagens Finland och delar av Baltikum. Tyngdpunkten ligger på de tidiga försöken till handels- och plantagekapitalism i Nordamerika och Västafrika under 1600-talet samt de upprepade ansträngningarna att anskaffa en svensk koloni i bland annat Karibien under 1700-talet.

I den sista delkursen behandlas först Sveriges mest långvariga utomeuropeiska koloni, S:t Barthélemy, vilken betraktas ur såväl nordiskt som karibiskt och globalt perspektiv. Kolonins roll i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet som institution ägnas därvid särskild uppmärksamhet liksom de nordiska ländernas position i det globala utbytet. Vidare diskuteras olika aspekter av svensk och nordisk inblandning i den nya imperialismen i Afrika och Asien under 1800-talets senare del genom exempelvis missionärer, näringsidkare, forskningsresande, ingenjörer, militärer och sjömän samt den inomnordiska kolonialismen.