Existentiella frågor på ett säreget sätt hos Nobelpristagaren Fosse
Lågmält, repetitivt och musikaliskt skildrar Jon Fosse, årets Nobelpristagare i litteratur, de stora existentiella frågorna. ”Han har en bredd i sitt författarskap som rymmer både romaner, lyrik och dramatik med det gemensamma att meningen finns att finna bortom orden", säger Kristina Hermansson, universitetslektor i litteraturvetenskap.
Senast en norsk författare fick Nobelpriset i litteratur var 1928. Då hette pristagaren Sigrid Undset. Knappt 100 år senare var det dags igen för en författare från Norge.
Jon Fosse tilldelas årets Nobelpris i litteratur med motiveringen ”För hans nyskapade dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara.”
– Jag blev förvånad. Hans namn har varit på tal i så många år, men det fanns egentligen ingen anledning till att han skulle få det nu, säger Kristina Hermansson som skrev sin avhandling om bland annat Jon Fosse.
Hon kom i kontakt med Fosse i slutet av 1990-talet, när pjäsen Någon kommer att komma sattes upp och fick internationell premiär på Teater Cinnober i Göteborg.
– Det liknade knappt något annat jag hade sett. Det var så extremt avskalat, repetitivt och musikaliskt. Och väldigt lågmält.
Lågmält möte med Fosse
Lågmält var också hennes möte med Jon Fosse några år senare. Som kulturjournalist intervjuade hon honom för Göteborgs-Posten.
– Det här var innan han blev berömd. Nu har han ju varit mycket i rampljuset och fått vänja sig vid det. Han var självreflekterande och sympatisk och även om han var blyg var han väldigt klar på vad han ville göra.
Med Nobelpriset följer automatiskt en bredare publik. Kristina Hermansson tycker det ska bli spännande att se hur han tas emot av läsarna. Det är ingen svår författare och här finns inga komplicerade intriger.
– Det finns ibland en spänning i att man inte vet vad som händer inuti och vad som händer i den yttre världen. Och sen är det de här upprepningarna, ältandet. Man behöver ta sig in den här världen och kanske ge det lite tid.
Människor som sitter fast
Många av Fosses romaner utspelar sig på den västnorska landsbygden. I en på samma gång uråldrig och tidlös, obestämd tid. Här finns människor som inte vågar, inte lyckas ta sig loss, inte kan förändra sina liv. Människor som sitter fast i orden och upprepningen.
– Han tar sig an de stora existentiella frågorna och han gör det på ett väldigt avskalat och naket sätt. Och jag tänker att det är en anledning till att han får Nobelpriset. Meningen står att finna bortom orden.
Samtidigt lyfter hon fram hur maktrelationer skildras i Jon Fosses verk. I sin avhandling Ett rum för sig (Makadam Förlag) tittade hon närmare på romanen Bly og vatn som skildrar hur en manlig journalist möter en mycket berusad kvinna som senare visar sig vara prostituerad. De tillbringar kvällen och natten tillsammans.
– Det är en variant av Pygmalion eller säg Pretty Woman. Han försöker ta makten över sitt liv och gör det delvis genom att kontrollera den utsatta kvinnans liv. Men det finns också en metanivå som gör det osäkert vad som sker, om berättaren och mannen är samma person.
Text: Janna Roosch, Johanna Hillgren, Hanna Erlingson