”Vårvindar friska” som utmaning till litteraturhistorien
Short description
Projektet lyfter fram Julia Nybergs ”Vårvindar friska” (1828) som en utmaning till litteraturhistorien efter den transnationella vändningen. Forskningen kring världslitteratur i ett historiskt perspektiv har nästan enbart haft fokus på romangenren och på redan kanoniserade författarskap. Detta projekt vill lyfta fram andra, unika möjligheter till att nå djupare och bredare förståelse av hur och varför litteratur används, lever vidare och cirkulerar över gränser. Utgångspunkten är lyrikens sociala funktioner, och de belyses genom specifika exempel på bruk och missbruk från 1800-talet till i dag i ett nationellt såväl som ett transnationellt perspektiv.
Längre beskrivning
Projektet lyfter fram Julia Nybergs ”Vårvindar friska” (1828) som en utmaning till litteraturhistorien efter den transnationella vändningen. Forskningen kring världslitteratur i ett historiskt perspektiv har nästan enbart haft fokus på romangenren och på redan kanoniserade författarskap. Detta projekt vill lyfta fram andra, unika möjligheter till att nå djupare och bredare förståelse av hur och varför litteratur används, lever vidare och cirkulerar över gränser. Utgångspunkten är lyrikens sociala funktioner, och de belyses genom specifika exempel på bruk och missbruk från 1800-talet till i dag i ett nationellt såväl som ett transnationellt perspektiv.
Olika sångpraktiker har gjort Julia Nybergs visa till en av de få svenska romantiska dikter som ännu i dag är levande i populärkulturen. Den har mött publiker i de flesta världsdelar – från manskörernas och de kvinnliga operastjärnornas turnéer på 1800-talet, över Ingrid Bergmans insats i Hollywood 1945, till 2000-talets rock- och jazztolkningar som laddats upp på YouTube. Redan från början blev ”Vårvindar friska” associerad med svenskhet på sätt som gjorde den öppen för användning inom helt olika politiska, ideologiska och kommersiella agendor, i officiella sammanhang såväl som i olika typer av grupper, föreningar och subkulturer.
Det som översättarna, redaktörerna, sångarna och deras publiker har använt och interagerat med är inte så mycket en dikt av Nyberg som olika föreställningar om svenskhet och ursprung – ett ursprung som dikten tycks ge tillgång till. Visans receptionshistoria belyser överraskande samband mellan, bland annat, etableringen av en nationell sångkanon, moderniseringssträvanden genom järnvägsbygge och konsumtion, identitetsbyggande i svensk-amerikanska samhällen, den internationella bilden av Sverige som den på en gång sunda och farliga erotikens hemland samt (ny)nazisters anspråk på kulturarvet. Den breda och långvariga appell som denna nästan ”herrelösa” text har utövat är också det som gör att ”Vårvindar friska” kan bidra med helt nya, avgörande insikter i litteraturens transnationella rörelser. Att följa en sådan text och dess transformationer i olika medier och olika kulturer erbjuder samtidigt en modell för nya sätt att skriva litteraturhistoria.