Starlet – ett kulturarv för tjejer

Tidningen Starlet gavs ut 1966 till 1996 och har nu för första gången behandlats vetenskapligt.

Starlet riktade sig främst till flickor i 10-14-årsåldern och innehöll serier, redaktionellt material samt texter som läsarna skickade in. Tidningen talade till unga tjejer, samtidigt som dessa hade en möjlighet att kommunicera sinsemellan. Redan från start fick läsarna ett stort utrymme för att själva medverka och producera material.

Image

– Det gjorde Starlet till ett socialt medium före 1990-talets internetboom. Läsarna beskrevs som ”redaktionsmedlemmar” av redaktörerna, säger Kristina Öhman.

Förlängning av flickrummet

I avhandlingen beskriver hon hur Starlet blev en förlängning av flickrummet. Läsarna kunde förströ sig och roa sig, men också efterfråga och erbjuda stöd. Genom tidningen kunde de vända sig till varandra med högt och lågt, glädje och problem.

Genom en diskussion om Starlet som forum, medium och objekt ger Kristina Öhman en inblick i hur tidningen fungerade som ett ”tjejligt” rum innan internet gjorde sitt intåg.

– Som undersökningsmaterial blir Starlet ett pocketformat fönster rakt in i tjejers tillvaro över fyra årtionden, säger hon.

Image

Ett tryggt sammanhang

Avhandlingen visar att materialet i tidningen tillåter alternativa läsningar och synliggör tjejers aktörskap, som skaver mot en utbredd syn på feminint kodad populärkultur. Starlet blev ett mångfacetterat rum för olika behov, intressen och begär.

– Starlet-tidningen blev ett tryggt sammanhang där läsarna kunde handskas med tunga frågor. De kunde vara kreativa och utforska bekanta och obekanta ämnen genom såväl skrivande som läsning, och på detta sätt orientera sig i och pröva för dem nya erfarenheter, säger Kristina Öhman.

Fokus på gemenskapen

Likt andra tidningar som riktade sig mot unga tjejer kritiserades Starlet för att ha ett (hetero)romantiskt fokus, men en närläsning av materialet visar att det inte enbart producerades ett narrativ där kärleken mellan en tjej och en kille är den främsta, eller enda, vägen till lycka. Det framgår även ett fokus på gemenskapen, tjejer emellan, och på deras förmåga att tillgodose sina egna begär och behov.

Starlet blev också ett rum där det offentliga mötte det privata.

– Läsarna skrev in till denna offentliga plattform om privata ämnen, berättade om personliga erfarenheter, ville få råd om sin kropp – eller skickade hälsningar med internskämt till sina vänner.

Kritik då och nu

Samtidigt syns både i tidningsmaterialet och i de intervjuer som Kristina Öhman gjort, där såväl tidigare läsare som medarbetare berättar om sina erfarenheter av Starlet, att det fanns både en skam och en lusta kopplad till tidningen och konsumtionen av den.

– Sida vid sida med begäret uttrycks skamkänslor som både redaktionen och läsarna upplevde som ett resultat av kritiken från utomstående, såsom vuxna och killar.

Än idag uttrycks starka känslor gällande Starlet – både från positivt inställda läsare och från kritiker.

– Den beskrevs ofta som trivialt dravel som man inte skulle bry sig om, men min undersökning kastar nytt ljus över denna popkulturella produkt. Jag menar att Starlet är en del av svenska tjejers kulturarv.

Avhandlingen Ett tjejligt rum. Tidningen Starlet 1966-1996 försvaras vid en disputation den 10 november klockan 13 i sal J222 på Humanisten i Göteborg.

Den ges ut på Gidlunds förlag men finns även fritt tillgänglig här: https://hdl.handle.net/2077/76014

Kontakt:
Kristina Öhman, tel: 031-786 6169, e-post: kristina.ohman@gu.se