Filmskaparen Gabriela Pichler Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2024

Motivering

Gabriela Pichler har som filmskapare, såväl manusförfattare som regissör, uppvisat en sällsynt förmåga att skildra vardagliga liv som sällan porträtteras i den svenska filmindustrin. Hennes inkännande, tankeväckande och underhållande filmer utspelar sig i det postindustriella Sveriges periferi och berättelserna handlar om människor som drabbats av växande ojämlikhet men som också agerar i egen rätt. Skådespelarna är ofta amatörer med egna erfarenheter av det som skildras, vilket genom Pichlers regi skapar oförglömliga filmscener. Med ett säkert formspråk och socialt patos tar hon sig an komplexa frågor och resultatet blir filmer som är inspirerande, bildande och framför allt djupt humanistiska.

Arbetar på ny långfilm

Gabriela Pichler befinner sig just nu i en lånad skrivarstuga och har lagt in autosvar på e-posten för att kunna arbeta ostört, men till slut nås hon ändå av beskedet att hon har utsetts till hedersdoktor. Under vårt samtal återkommer hon flera gånger till att hon har svårt att ta in det och fortfarande inte riktigt förstår om det är ett skämt.

– Jag måste bara få säga hur jävla glad och hedrad jag är för det här. Jag får fortfarande för mig att det kanske inte är på riktigt, att ni bara vill lura mig!

I skrivarstugan arbetar hon på ett nytt långfilmsmanus.

– Ja, det är bara ”på det igen”!

Vad den nya filmen ska handla om kan hon inte säga, men hävdar att det inte beror på att det skulle vara hemligt.

– Jag har upptäckt att jag hade velat vara en sådan som kunde babbla om vad jag skriver men när jag får frågan är jag ofta i en fas där jag inte själv vet riktigt. Så det är bättre att hålla käft än att behöva ångra sig efteråt.

Egna erfarenheter

Om det finns en gemensam nämnare för tidigare verk så är den att de har skildrat människor som sällan porträtteras i film och tv: Utslitna städerskor, fabriksarbetare och arbetslösa, med bakgrund i ett annat land, och skildringar av hur de bemöts av arbetsförmedlingen, vården och samhället i stort.

– Det är så enkelt som att det är där min igenkänning har varit, utifrån min egen familj med två föräldrar med arbetarklassbakgrund och som arbetskraftinvandrat. Det blev film om det jag kan känna igen mig i och ser runtomkring mig. Jag kände en frustration och ilska över att den bilden inte alltid visats. Det är lätt att nyheter missar de människor som hamnar i kläm när samhället förändras eller när det görs omstruktureringar och sparas in.

Gabriela betonar att det dock handlar om konstnärligt skapande och i det vill hon inte fastna i vad som är viktigt att berätta.

– Det är inte jag som ska bedöma vad som är viktigt men i början drevs jag mer av revanschlusta och ville hylla sådana som mina egna föräldrar och folk runtomkring för att sedan… jag vet inte vad jag drivs av just nu. Jag tror att det handlar om att jag vill skildra samhället i stort.

Jobbade på fabrik

Att det är vid just Humanistiska fakulteten som Gabriela Pichler utses till hedersdoktor är hon extra glad för. Hon gick Humanistiskt program på gymnasiet och har en fil kand i filmvetenskap, utöver regiutbildningen på Filmhögskolan i Göteborg (Valand).

– Jag jobbade på en kakfabrik i Örkelljunga när flera av mina kompisar med arbetarbakgrund började studera och pröva vingarna. Så småningom började jag läsa filmvetenskap i Halmstad men hade kvar fabriksjobbet som en trygg punkt att återkomma till. När jag väl var klar med min fil kand-examen, som den första i hela min släkt att studera, gick jag tillbaka till löpande bandet.

I sina filmer har Gabriela ofta använt sig av amatörskådespelare.

– Det började med att jag tog det jag hade tillgång till. Först var det Peter, en fabrikskollega till min mamma som jag började filma. Det kändes ganska tryggt och egentligen är det väl så fortfarande. Jag gillar att jobba med människor som påminner mig om hemma och med amatörer finns det ingen som säger att ”så där gör man inte film” utan snarare frågar de ”hur gör man?”.

Hon har svårt för den gamla förlegade bilden av hur en regissör ”ska vara” eller bete sig.

– Med Äta, sova, dö fanns det ett egensyfte med att använda amatörer. Att det var min mamma och mammas kollega som fick synas på duken. Att de fick vara i det sammanhanget tillsammans med mig när filmen premiärvisades på Venedig filmfestival var fantastiskt.

Andra kroppar och erfarenheter

Men det handlar också om att amatörer till skillnad från många erfarna och utbildade skådespelare har kunskaper från sitt yrkesliv som hon som manusförfattare och regissör gör research om. Hon kunde använda en riktig kommuntjänsteman, en arbetsförmedlare eller personalchef istället för att samla in deras kunskaper och erfarenheter och låta någon annan spela. De blev på så sätt inte bara hennes amatörer utan även experter.

– När jag började med film var det dessutom fortfarande väldigt homogent bland svenska skådespelare och till exempel få med annan kulturell bakgrund, så jag kunde inte berätta det jag ville med det som fanns.

Gabriela betonar att hon inte har något emot utbildade skådespelare.

– Jag har alltid haft en stor respekt för skådespelaryrket, det är en konstform i sig, men jag har behövt hitta andra kroppar och andra erfarenheter för att berätta det jag velat.

Humor och värme

Även om det på ytan är mörka och allvarliga teman om utanförskap och människor som på olika vis sviks av samhället så är Gabrielas filmer fyllda av värme och humor som gör dem underhållande och lätta att ta till sig.

– Det är nog så att jag bakar in hostmedicinen med en sked honung. Jag tror att det är lättare att nå människor när det inte bara är svart, men det är också för att det inte bara ÄR mörkt. Vardagen är allt samtidigt. Det blir också mer komplext med humor för det kan lätt bli banalt när något enbart är misär.

Med det sagt tror hon samtidigt att humorn ”liksom bara blir”.

– Kanske för att humorn ofta räddat mig ur situationer och ur mörkret. Det finns i humorn ett motstånd och ett hopp och något slags direkthet. Jag kan inte heller hjälpa det – det är inte alltid så att jag tänker att det ska bli roligt. Men rent historiskt så har humor alltid fungerat så, ser man på hovnarren så har den alltid varit kverulant och den som säger sanningen.

Konstnär

I tv-serien Painkiller som visats på SVT under våren är huvudpersonen en konstnär som gör konst av sin mamma för att distrahera henne från värken när sjukvården sviker. Och visst är det så att Gabriela Pichler även hon har rört sig i konstvärlden. På Röda Sten Konsthall ställdes installationen Mekaniska rörelser trots smärta ut 2022.

– Jag och Johan Lundborg som jag jobbat tight ihop med genom åren, han skrev manuset till Painkiller tillsammans med mig och var även seriens fotograf, fick en förfrågan från curatorn Amila Puzić, och mycket märkligt så sammanföll det med att vi höll på att skriva på Painkiller. Det var väldigt förlösande och lärorikt att få jobba med konstprojektet. Det är ju så att alla idéer man har inte lämpar sig för film, det var till exempel skönt att slippa det linjära berättandet som finns i film och tv.

I installationen använde sig Gabriela återigen av sin mamma, som lever med fibromyalgi.

– Vi använde oss av tidig förfilmisk teknik, så kallat praxinoskop, och utgick från tidiga rörelsestudier men använde oss av bilder på min mamma när hon gör rehabövningar trots sin fibromyalgi och smärta. Jag är tacksam att jag fått förmånen och privilegiet att få utforska helt olika sätt att uttrycka mig.

Teateruppsättningar

Som om film, tv och konst inte räckte så har Gabriela Pichler också arbetat med teater, både på Backa Teater och på Folkteatern i Göteborg.

– Rött kort (Backa Teater 2014) gjorde jag tillsammans med America Vera-Zavala, skådespelaren Rasmus Lindgren och en 11-årig pojke som vi kallade Leo som levde som gömd och papperslös. Vissa saker måste man berätta på andra sätt – en film tar ju flera år. Här ville vi berätta om vår samtid ”just nu” och bjuda in publiken i en verklighet som är aktuell för många.

Arbetet med tv-serien Painkiller beskriver hon som att göra två långfilmer på samma tid som en.

– Det är så branschen har trissat upp det. Det är ett annat tempo men det var väldigt roligt att få testa på och att få möta en delvis annan publik. Man når bredare med tv än med film.

Men nu är det alltså tillbaka till långfilm som gäller. Med avbrott i filmarbetet för en doktorspromovering vid Göteborgs universitet i oktober såklart.

– Jag fattade det här först igår och jag klarar knappt av att säga det till mig själv, det känns så förmätet så jag har inte ens berättat det för mina kompisar än, skrattar Gabriela.

Text: Johanna Hillgren

Fotnot: Humanistiska fakultetsstyrelsen har även utsett Aina Barnevik, lokal forskare, till hedersdoktor 2024. Intervju med Aina Barnevik: Grundare av hällristningsstiftelse utses till Hedersdoktor | Göteborgs universitet (gu.se)