Han berättar om sina första möten med döden, och beskriver det som motsägelsefulla erfarenheter. Som läkarstudent upplevde han sin första döda människa. Kroppen, som låg där på obduktionsbordet, var helt perfekt, men det saknades något utöver att ingen av kroppens celler längre fungerade. Det var själen som flytt, dök upp som spontan tanke. Senare vikarierande han en sommar som obducent och fick då uppleva hur den mänskliga kroppens vävnader är som hos andra däggdjur.
– Den spontana tanken på en själ mötte erfarenheten av den mänskliga kroppens djuriskhet. Det här var mina utgångspunkter för att lära mig hantera döden i den kliniska vardagen, berättar Björn Fagerberg.
Möten med döden
Redan som ung läkare upplevde Björn hur olika döden kan vara. Han minns ett besök med kustbevakningens båt till en avlägsen ö i skärgården. Där fanns en gammal kvinna som dog som hon önskat, på den plats hon alltid hade levat. Under återresan kom gryningen över ett stilla hav. Det var vackert med en känsla av frid. Som en hemsk kontrast var jourbesöket till en enslig gård, där mannen hade begått ett brutalt självmord. De anhörigas förstelnade chock mötte Björns egen litenhet inför dödens slutgiltighet.
– Långt senare gick min pappa bort och en dotter dog i cancer kort efter att hon fött sitt andra barn. Då räckte inte yrkesjagets sätt till att hantera döden. I stället väcktes en saknad efter kunskap som fogar ihop döden med livet, kulturen och människan i en samhällsgemenskap, berättar Björn.
Arbetet med boken tog många år, eftersom han också behövde läsa in sig inom humaniora och samhällskunskap. Han trodde att den naturvetenskapliga skolningen skulle vara en black om foten under arbetet, men det blev snarare en win-win situation som gjorde det möjligt att skriva boken.
Kontroversiella upplevelser
Björn Fagerbergs bok, ”En personlig död”, har ett antal teman. Först handlar det om individen: hur hanteras dödsfruktan och vad vet vi om hur det är att närma sig döden och att vara döende?
– Vid denna gränssituation mellan liv och död finns resurser som hjälper individen att handskas med livets slut, ibland till och med med förhöjd livskänsla. Näradödenupplevelser, dödsbäddssyner och besläktade fenomen uppträder också i dödens närhet och avlägsnar ofta dödsfruktan, säger Björn Fagerberg, som i sin bok ger en litteraturöversikt som befäster existensen av dessa välkända, men hittills kontroversiella upplevelser.
Sjukvården tog över från kyrkan
Nästa tema utgår från samhället och hur döden hanterats från jägare-samlarperioden fram till i dag. I jordbrukssamhället ingick människans födelse och död i den kulturens cirkulära liv. Döden var en familjesak, som även inkluderade både byns traditioner och religionen.
Den moderna döden innebar att sjukvården tog över efter kyrkan. Döden avlägsnades från familjen och byn till sjukhus och äldreboenden. Ett annat tema är hur gamla vi nu blir i Sverige: Mer än hälften av alla kvinnor och män blir över 87, respektive 84 år innan de dör och nästan 90 procent når pensionsåldern innan livet är slut. Frågan om dödshjälp beskrivs ur olika perspektiv som inkluderar samhällsutveckling, kultur, etik, individen och läkaren.
Mot en personlig död
Bokens sista kapitel är en provokativ idé om en personlig död.
– Utgångsfakta är att vi alla ska dö, de flesta blir mycket gamla, ensamheten är spridd och det har skett en avtraditionalisering. I stället är döden medikaliserad och diskuteras i termer av palliativ vård och dödshjälp, säger Björn Fagerberg.
Med boken vill han väcka ett intresse hos individer och samhälle för att betrakta den sista delen av tillvaron, när dödsfruktan ändå avtar, som en tid för existentiella meningsutbyten om liv och död med det egna livet i centrum:
– Den personliga döden kan få ett innehåll och en gemenskap. För jordbrukarna gällde en ”god död”, medikaliseringen ledde till en ”undanskymd död”, och nu finns en ”personlig död” i sikte.
Aktiv vid Wallenberglaboratoriet
Björn läste till läkare i Göteborg och disputerade vid Göteborgs universitet 1984 med en avhandling om den blodtryckssänkande effekten av bantning och minskat saltintag vid högt blodtryck. Han fortsatte med forskning om åderförkalkningsjukdomar vid Wallenberglaboratoriet, och var länge adjungerad professor vid Institutionen för medicin.
Han var också initiativtagare till den stora nationella befolkningsstudien SCAPIS (Swedish cardiopulomonary bioimage study) som nu kommit att omfatta 30 000 individer och sex universitet:
– Jag fick idén 2007 under ett långt löpningspass då jag plötsligt insåg att vi i Sverige kunde utföra de stora studier som befann sig vid kardiovaskulära forskningsfronten oändligt mycket bättre än i USA – om vi samarbetar!
Alla tillfrågade gillade idén och med Hjärtlungfondens och andra finansiärers hjälp är studien redan inne i en återundersökningsfas.
– Projektet är ett lysande exempel på betydelsen av samarbete liksom insatser av eldsjälar som Göran Bergström vid Wallenberglaboratoriet, säger Björn Fagerberg.
Björn bedriver fortfarande forskning som emeritusprofessor i samarbete med Lars Barregård vid Arbets- och miljömedicin om miljögifter som kadmium, bly och åderförkalkningssjukdomar.
AV: ELIN LINDSTRÖM
