Mässling - en sjukdom med lång historia i Sverige

Daniel Larsson, doktor i historia vid Göteborgs universitet, forskar om demografi och befolkningshistoria på 1600- och 1700-talet. Han menar att mässling har funnits i Sverige så långt vi kan se. Den är välkänd på 1800-talet, men används som diagnos även i 1600- och 1700-talens begravningslängder.

– Första mässlingsfallet, belagt i en begravningslängd, är från Lima, Dalarna, år 1646. Ibland kan terminologi förändras över tid men jag skulle tro att det är samma sjukdom som vi idag kallar mässling.

Sett till hela sjukdomspanoramat är inte mässling en av de värsta sjukdomarna som härjar i Sverige vid den här tiden. Jämfört med pest, tyfus, dysenteri och senare kolera är det en relativt snäll sjukdom. Även om människor dog av mässling så påverkade den inte demografin såsom till exempel pesten eller smittkoppor, som bröt ut var sjätte till sjunde år under hela 1700-talet och dödade mängder av barn. Det märks också på beredskapen menar Daniel Larsson.

– Om det kommer en pestepidemi så börjar det röra på sig. Den orsakade oro och panik, och dödligheten i pest kunde vara ohyggligt hög. Därför spreds skrifter om sjukdomen, och hela karantänsväsendet är egentligen ett resultat av pesten. Mässling sågs nog mer som en folksjukdom som bara fanns där.

Det är svårt att veta hur många som smittades. Troligtvis var sjukdomen vanligt förekommande, men vi kan idag inte ta reda på exakt hur vanlig det var eftersom det under 1600- och 1700-talen bara var dödsfall som dokumenterades. Vi vet inte heller riktigt hur många som dog.

– Vi har nationell statistik över dödsorsaker från år 1749 men där har man buntat ihop mässling och smittkoppor så vi vet inte hur många som dog av vad.

En av de största dräparna

Från 1800-talet vet vi mer. Då förekom mässlingsepidemier med fem till tio års mellanrum och de som drabbades värst var barn i förskoleåldern. Det berättar Johannes Daun som är doktor i historia och jobbar vid Landsarkivet i Göteborg. Han sysslar med befolkningshistoria och har skrivit om barnsjukdomar i stadsmiljö under första hälften av 1800-talet.

– Idag känner vi egentligen bara till barnsjukdomar som mässling, kikhosta och schalakansfeber till namnet. De förknippas med vaccinering eller i värsta fall någon som far illa i någon annan del av världen. Men det är stora sjukdomar som var några av de största dräparna under början av 1800-talet.

Under 1800-talet bodde runt 20 000 människor i Göteborg. I en mässlingsepidemi kunde det dö runt 50 småbarn. Det innebar att antalet döda under ett epidemiår fördubblades jämfört med ett normalår. Under de värsta epidemiåren som till exempel 1819 eller 1846 dog en tiondel av småbarnen i Göteborg.

– Då kan det inte ha funnits en infrastruktur för att vårdas någon annanstans än i hemmet. Det här är oerhört smittsamma sjukdomar så man kan tänka sig att det smittade hushållsvis eller fastighetsvis.

Epidemiutbrott som drabbade småbarn var något som inträffade i varje familj någon gång under 1800-talet. Och att ett barn dog i en infektionssjukdom drabbade var och varannan.

– Av alla som dog ett genomsnittligt år i Göteborg så var en tredjedel barn. Det är en hög andel, så ser det absolut inte ut idag. Och under ett epidemiår stack antalet upp till häften.

Inte mycket forskning

Johannes Daun konstaterar att det förvånansvärt nog inte finns mycket forskning om mässling. Han kommer därför utforska ämnet i en kommande Göteborgsantologi som släpps i samband med 400-årsjubileet.

– Sjukdomar som har dödat en tiondel av den vuxna befolkningen är ofta stora och välkända epidemier. När till exempel koleran kom i mitten på 1800-talet fick det enorm mycket uppmärksamhet och en rad åtgärder vidtogs för att förebygga sjukdomen. Men när det gäller barnsjukdomar verkar det varit något som bara hände. Det återspeglas i historieskrivningen också.

"Sjukdomar som har dödat en tiondel av den vuxna befolkningen är ofta stora och välkända epidemier. Men när det gäller barnsjukdomar verkar det varit något som bara hände. Det återspeglas i historieskrivningen också."

Under andra hälften av 1800-talet och in på 1900-talet minskar mässling och övriga infektionssjukdomar successivt. Johannes Daun menar att det beror på en rad faktorer som kan sammanfattas som en ökad levnadsstandard och därigenom ökad motståndskraft hos befolkningen.

– Från slutet av 1800-talet fanns inte samma stora svält, folk hade mat på bordet vilket skapade en helt annan motståndskraft. Det blev också en minskad trångboddhet och bättre levnadsmiljö. Detta tog hand om det mesta innan vi kom med medicinska lösningar som vaccin och antibiotika.

Effekterna ser vi i en minskad dödlighet rent generellt, i synnerhet i förhållande till infektionssjukdomarna. Trots det dör ett par hundra per år i Sverige det ända in på 1900-talet.

– Det kan ge lite perspektiv till vad vi kallar ett utbrott idag och vad som var ett utbrott för 150 år sedan, säger Johannes Daun.