Barn utvärderar pedagogiska spel

Och involverar barnen gör Wolmet Barendregt i allra högsta grad. I denna intervju från 2012 redogör hon för ett av sina forskningsområden, där hon ett år under Vetenskapsfestivalens skolprogram lät ett hundratal barn i förskoleåldern delta i en kreativ spelworkshop för att utvärdera spelet Fingu. Fingu är ett mattespel för iPad där spelaren använder fingrarna för att på så sätt uppleva talet i kroppen och få en bättre förståelse för talet.

Image

Vi önskar en djupare förståelse för hur

olika speldesign påverkar hur man spelar tillsammans och vilka mekanismer man kan och inte kan använda för pedagogiska spel.

– Att arbeta med barn är både roligt och svårt för man vet aldrig vad som kan hända, berättar Wolmet. Det är också svårt att hitta lämpliga metoder för barn när de ska utvärdera någonting. Barn kan inte verbalisera men de kan rita. På vetenskapsfestivalen testade vi en utvärderingsmetod, Drawing Intervention, som vissa forskare förespråkar för barn eftersom de inte behöver verbalisera.

Wolmet Barendregt erkänner dock att det är problematiskt att veta hur mycket man påverkar själv i vad man säger i instruktionen och hur mycket de olika grupperna påverkar varandra när de sitter i samma rum. Barnens tidigare erfarenheter, vilka andra spel de spelat, spelar också in.

– Det var framför allt två saker som vi lärde oss om Fingu genom att testa med denna metod. Nyfikenhet och fantasi skulle kunna förbättras, förklarar hon.

Finns det roliga pedagogiska spel?

– Nja, men barnen tycker att en del är roliga. Många spel handlar om att lösa uppgifter och sedan har utvecklarna lagt till grejer runt omkring så att det påminner om ett spel. Ibland genomskådar barnen det, säger hon.

Wolmet berättar att i Fingu ligger fokus mer på hur barnen lär sig grundläggande aritmetik med hjälp av fingrarna. Hon erkänner att det finns vissa saker att utveckla om man skulle vilja skapa ett riktigt roligt spel och att risken med så kallade pedagogiska spel generellt är att de blir för pedagogiska och tråkiga, eller jätte roliga men utan att man lär sig någonting.

– Det är ett ganska begränsat spel som därför kanske inte uppmanar till väldigt mycket spelande, men att många barn ändå har spelat det flera gånger. Jag har märkt att intresset för spelet ibland kommer tillbaka när barn märker att de har blivit bättre på vissa saker och därför kan nå högre nivåer, säger Wolmet.

På en konferens, "Interaction Design and Children", med fokus på att förstå barnens behov och hur man designar för dem, presenterade Wolmet Barendregt en annan studie av Fingu och barn som spelade spelet där analysen var av deras utveckling med spelet. På samma konferens presenterades också ett forskningsprojekt som studerar hur föräldrar och barn spelar så kallade kooperativa Tv-spel tillsammans där samarbete är nödvändigt för att ta sig framåt i spelet.

– Vi har sett att speldesign påverkar interaktionen mellan barn och föräldrar, framför allt när det finns en skillnad i färdigheter, som inte är ovanligt. I vissa spel kan den spelare som är bäst hjälpa den andra spelaren som är inte lika bra. I andra fall hindrar den spelare som inte är så bra den duktigare spelaren, och det finns också spel där båda kan upptäcka saker även om de inte är lika bra, berättar Wolmet. Vi önskar en djupare förståelse för hur olika speldesign påverkar hur man spelar tillsammans och vilka mekanismer man kan och inte kan använda för pedagogiska spel.