Gräsbränning

Situationen idag

Betesbränning och eldning av kvarstående vegetation på slåttermarker förekommer numera endast i mycket begränsad utsträckning, med undantag för bränning på vissa ljunghedar. Det finns ett stort behov att återuppta bruket och återupprätta grundläggande kunskaper om tillvägagångssätt och effekter.

En gräsbränning som är tillräckligt intensiv kan på några år ge upphov till en grässvål som är påtagligt rik på marksvampar, örter och insekter med flera småkryp som är knutna till dem. Rätt genomförd är det en mycket kostnadseffektiv insats för att gynna den delen av odlingslandskapets biologiska mångfald. Detta i synnerhet i en situation där näringsinnehållet i många betesmarker har blivit sådant att de domineras av konkurrenskraftiga högvuxna gräs.

Exempel på konkreta frågeställningar

Val av markslag, omfattning, årstid

Anpassning till förnamängd, markfuktighet, väder

Hantering av vedväxter

Uppföljning av effekter

Marker som traditionellt bränts ofta, ljunghed, ginsthed, fukthed.

Tre biologiska frågor: Vilka traditionella bränningstekniker och bränningsregimer har funnits, som kan tänkas ha format ett biologiskt kulturarv? Vilka specifika skötselkomponenter innehöll dessa, och vilka av dem kan tänkas ha stor betydelse för biologiskt kulturarv och biologisk mångfald? Hur och när kan bränning användas som ersättning för annan skötsel, t.ex. slåtter, när den av någon anledning inte kan åstadkommas?

Historisk bakgrund

Historiskt har bränning varit en mycket vanligt förekommande skötselåtgärd. Det finns kulturlandskapstyper som är helt beroende av bränning, t.ex. ljunghedar och vissa talldominerade utmarksbeten, medan bränning i många andra betesmarker främst förekom som kompletterande skötselmetod. Bränningen användes för att förbättra betesvegetationen och för att bli av med oönskade vedväxter. Bränning användes också när man bröt tillfällig åkermark (svedjebruk, t.ex. i finnskogarna), men den brukningsinriktningen behandlas inte här.

Det finns en hel kategori av växter, djur och svampar som är knutna till att markytor blottläggs på det här sättet. Vissa är strikt knutna till exempelvis bränd ved, medan många andra har gynnats av störningen och de miljöer som uppstår i samband med den. De allra flesta av dem har med största sannolikhet varit dramatiskt mycket vanligare förr.

Fördjupningar i intressanta kulturlandskapsavsnitt

Detta fokusområde kan studeras i samtliga miljöer där det finns belägg för att eld användes som en del av hävden och där det finns marker med lämpliga förutsättningar för återupptagen bränning. Det är en fördel om markerna har bränts under den senaste 20-årsperioden.