– Båda projekten fångar de två huvudsidorna av digital humaniora. Dels att studera digitala fenomen och effekter av digitaliseringen, dels att skapa och använda digitala metoder, säger Mats Fridlund, ordförande i bedömningskommittén och biträdande föreståndare vid Centrum för digital humaniora.
Det var i höstas som Centrum för digital humaniora utlyste forskningsmedel för att stärka den digitalhumanistiska forskningen vid Humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Totalt inkom 18 projektförslag från fem av sex institutioner vid Humanistiska fakulteten.
– Alla projekt var mycket bra och det var en betydlig spridning på ämnena med allt från språkteknologi till kulturhistoria. Vi hoppas kunna gå vidare och stödja andra projekt i framtiden, vi har inte möjlighet att stötta med ytterligare medel för forskningstid, men vi hoppas kunna göra punktinsatser, säger Mats Fridlund.
En gömd kulturskatt
Karin Wagner, professor i konst- och bildvetenskap, är specialiserad på fotografi och digitala medier. Hon kommer att forska om herbarier och vad som händer när materialet i dessa digitaliseras. När en ny växt upptäcks, torkas och pressas ett fysiskt exemplar och fästs på papper tillsammans med namn och information om när den hittats och under vilka omständigheter. Genom ett lånesystem kan exemplar skickas till forskare över hela världen, men detta innebär risk för skador på växterna. För att öka tillgängligheten har samlingar fotograferats och på senare år har många herbarier digitaliserats och blivit åtkomliga över Internet.
– När föremål fotograferas blir resultatet en platt, fotografisk bild. Jag anser att man kan betrakta pressandet av växter som en fotografisk process. På samma sätt som ett svartvitt foto är platt och färglöst blir växten platt och färglös. Om fotot dessutom digitaliseras blir det som ett fotografi av ett fotografi. Jag vill ställa bildteoretiska frågor om dessa bilders beskaffenhet och frågor om hur digitaliseringen av herbarier påverkar den botaniska forskarens praktik, säger Karin Wagner.
Fördelen med digitala herbarier är att växtexemplaren skyddas mot slitage, men också att det ger forskaren möjlighet att studera växterna närmare.
– Du kan titta på bilder i mycket högre upplösning än om du såg dem med blotta ögat. Däremot kan du inte lyfta på överlappande anteckningar eller öppna kuvert med fröer, som ofta ingår i materialet i herbarierna. Så vissa möjligheter tillkommer och vissa faller bort. Jag som bildforskare ser bilderna på ett sätt, men hur ser en botaniker på dem? Förutom att vara ett forskningsmaterial är herbarierna en gömd kulturskatt som legat otillgänglig hos museer och botaniska institutioner, men genom de digitaliserade arkiven har de nu blivit tillgängliga för alla, säger Karin Wagner.
Karin Wagner kommer att använda sig av infrastrukturen Herbarium GB som finns vid Göteborgs universitet och samlar cirka en miljon växtexemplar, vilket Mats Fridlund tycker är positivt.
– När vi betygsatte projekten seglade Karin Wagners projekt snabbt upp som det med toppbetyg. Det tittar på digitalisering på ett nytt, annorlunda och fräscht sätt. Vad digitalisering innebär för kunskapsproduktion och vad som händer när man digitaliserar. Det gäller oftast text men detta handlar istället om tredimensionella föremål, blad och växter. Det är en intressant, vid och relevant forskningsfråga, säger Mats Fridlund.
– Det kopplar också till fotografiets ursprung, man ser den långa linjen i fotografihistorien som kommer tillbaka nu. En del kanske frågar sig om detta är digital humaniora och det är det absolut. Det handlar om digitaliseringens effekter på kunskapsbildning, vad som blir förlorat och vad som tillkommer.
Klassiskt och innovativt
Det andra projektet som fått medel leds av Sofie Johansson och Lena Rogström vid Institutionen för svenska språket i samarbete med Göteborgs universitetsbibliotek, som ska digitalisera den vetenskapliga tidskriften Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar från 1739–1854. Handlingarna finns redan digitaliserade som bilder men är inte sökbara som text, eftersom kvaliteten blir för dålig när de skannas med så kallad OCR-teknik. Kort förklarat så tränas ett program på att lära sig en persons handstil, genom att man skriver ner cirka 20 000 ord för hand och på så sätt lär sig programmet vad det ska känna igen. Inom projektet är nu tanken att använda det nya programmet Transkribus som är utvecklat för att analysera handstil. Men i det här fallet tränas inte programmet på en viss persons handstil utan på en viss tidsperiods stil, på tryckt 1700-talstext. När materialet blivit maskinellt sökbart kommer det bli möjligt att analysera det svenska vetenskapliga språket och hur det har utvecklats över tid.
– Det är både klassiskt och innovativt. Det nya är att de vill använda det nya programmet på tryckt material. Om det lyckas bra går det ju att tillämpa på andra tryckta 1700-talstexter också, så det finns stor potential i det här, säger Mats Fridlund.
Text: Katarina Wignell
