Allt sedan finanskrisen 2008 pågår en debatt om hur verkställande direktörer avlönas och om den så kallade ”bonuskulturen” inom finansvärlden. En del kritiker säger att toppchefer tjänar oproportionerligt mer än den genomsnittliga arbetaren. Andra hävdar att det inte är summorna i sig som är problemet utan att de ekonomiska ersättningarna blir incitament för ett överdrivet risktagande på den finansiella marknaden. Eller att toppcheferna ges generösa bonusutbetalningar trots att de endast åstadkommit vad som förväntats av dem.
– Jag har tagit avstamp i frågan ”Vad är en rättvis lön?”, vilket flera forskare inom moralfilosofi gör men jag går mer på djupet. Det är viktigt att fråga sig varför det är moraliskt acceptabelt att någon ska tjäna mer än någon annan, säger Alexander Andersson, avhandlingens författare.
Han beskriver de vanligaste idéerna kring lönesättning. De flesta tänker troligtvis att löneskillnader kan rättfärdigas på tämligen okontroversiella grunder. De som bidrar mest till företaget och samhället kan sägas förtjäna mer än andra. En annan idé är att löneskillnader är tillåtna om de är resultatet av en rättvis löneförhandling mellan fullt informerade och fria parter. Löneskillnader kan också vara incitament för att öka produktiviteten och effektiviteten hos anställda, eller vara rättfärdigade ur ett jämlikhetsperspektiv där välbefinnande eller livsförverkligande kan ses som den centrala valutan, vilket nödvändigtvis inte kräver att alla har lika inkomst.
– Det är viktigt att analysera dessa skäl för löneskillnader då de använts för att kritisera samt för att försvara höga VD-löner. Men det är oerhört komplext att ”räkna ut” vad någon förtjänar i någon precis mening och löneförhandlingar mellan VD och styrelse riskerar oftast att vara allt annat än fria och balanserade. Tidigare forskning har även visat att incitamentsbaserad lönesättning innebär fler risker än fördelar – till exempel att kortsiktigt tänk prioriteras framför en hållbar affärsmodell för att uppfylla kriterierna för en bonusutbetalning. Med andra ord verkar det även finnas effektivitetsskäl som talar mot extremt höga VD-löner.
Alexander Andersson lyfter även fram skäl för väldigt höga löner. I en av artiklarna, samförfattad med professor Joakim Sandberg, argumenterar de för att det kan vara rationellt för företag att betala ut höga löner när många andra företag gör det.
Då antar man ett komparativt perspektiv, där det viktiga är att få betalt åtminstone lika mycket som alla andra i stället för det man förtjänar i någon absolut mening.
– Men min slutsats blir att den extrema lönesättningen är svår att berättiga, dock kvarstår frågan hur stora löneskillnaderna bör vara ur ett moraliskt perspektiv. Skälet till det senare ligger i svagheten och tvetydigheten hos många av de moraliska skäl vi vanligtvis ger för löneskillnader. Det krävs mer filosofiskt arbete här, i synnerhet gällande förtjänstbegreppet, för att kunna säga något precist om vad som är en lämplig lönesättning, säger Alexander Andersson.
Hans avhandling visar också att det behövs mer tvärvetenskapligt samarbete.
– Ekonomer behöver inkorporera mer moralfilosofiskt tänk när de teoretiserar om VD-löner. Och filosofer behöver lyfta huvudet från böckerna och se hur väl deras teorier kan tillämpas på den ”verkliga världen”. Fler kontakter mellan disciplinerna hade definitivt gynnat framtida forskning, säger Alexander Andersson.
Avhandlingens titel: Giving Executives Their Due: Just Pay, Desert, and Equality
Länk till avhandlingen som försvardes i december: https://hdl.handle.net/2077/69797
Text: Monica Havström,
kommunikatör och presskontakt vid institutionen för filosofi,
lingvistik och vetenskapsteori
