Moderna barnböcker skildrar oftare social utsatthet

Olle Widhe är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och expert på barnlitteratur. Han är en av författarna bakom en ny antologi om hur nordisk barnlitteratur tar upp svåra samtidsfrågor.

Image

– Utgångspunkten i min text är att det finns två sätt att se på barnlitteratur: det ena är att det enbart ska vara en konstnärlig upplevelse, inte för pedagogisk, barnlitteratur ska inte användas för att fostra barnet. Det andra sättet är att man ska använda barnlitteratur för att få barn att reflektera över sig själv och andra och bli mer toleranta – att barnlitteraturen underställs samhällsförbättrande syften, säger Olle Widhe och fortsätter:

– Det finns inte nödvändigtvis en motsättning mellan dessa synsätt. Läsupplevelsen och det pedagogiska ärendet hänger ihop och är ömsesidigt beroende av varandra.

Utanförskap, konflikter och rotlöshet

Antologin rymmer ett flertal texter om hur nordiska barnböcker tar upp ämnen som utanförskap, konflikter och rotlöshet – områden som numera brukar sorteras in under begreppet ”social hållbarhet”, att arbeta för ett rättvist och jämlikt samhälle.

– Barnlitteraturens strävan mot social hållbarhet innebär ofta en skönlitterär skildring som står i motsats till det idylliska eller konfliktlösa, det kan till exempel vara ett barn som inte har ett tryggt hem, som diskrimineras på olika sätt eller utsätts för våld. Därigenom synliggörs gränsen för vad som är ett värdigt liv, men det sker på ett negativt eller indirekt sätt. Genom att gestalta olika konflikter som läsaren kan leva sig in i pekar man på ett individuellt ansvar som vi alla har inför den andre.

Läsaren blir känslomässigt engagerad

Image

Ett exempel kan vara barnlitteratur som skildrar barn under andra världskriget. Olle Widhe menar att det kan sägas vara den största kränkningen av barns rättigheter: kriget innebar våld, diskriminering och barn som i många fall separerades ifrån sina föräldrar.

– För läsaren blir det ett sätt att säga ”så här får det inte vara”, man blir känslomässigt engagerad och indignerad, säger han.

Ville skydda barnen

Olle Widhe menar att vi har blivit allt modigare med att gestalta ämnen som otrygga miljöer och diskriminering i barnlitteratur de senaste decennierna. Fram till 1970-talet ville man skydda barnen från sådant, även om det fanns undantag: Astrid Lindgren till exempel skildrade både idyll och misär.

– På 70-talet började man tänka att barnlitteraturen har en funktion att fylla på det här området. Från och med då finns en politisk vilja att inrikta barnlitteraturen på det socialt hållbara. Katarina Taikon är ett bra exempel, hon var väldigt tidig med att skildra övergrepp och diskriminering av barn. På senare år finns det jättemånga exempel, inte bara socialrealistiska skildringar, utan också fantasyböcker och postapokalyptiska böcker om barn som lever i ohållbara gemenskaper och samhällen.

Text: Elin Widfeldt