Litterära kvaliteter i brev på arabiska som skildrar manlig vänskap

Image

Under sin tid som student i arabiska hittade Mariam Dalhoumi två böcker som fångade hennes intresse. De båda verken hade en sak gemensamt: de innehöll stora mängder personliga brev. Samlingen Shabbis brev av den tunisiska författaren Muhammad al‑Hulaywi är en renodlad brevsamling. Boken Skrifter från Illigh är den marockanska författaren Muhammed al-Mukhtar al-Susis memoarer med tillhörande brev.

– Jag ställde mig frågan om man kan läsa personliga brev som litteratur. Jag ville titta närmare på de litterära kvaliteterna och egenskaperna i breven, säger Mariam Dalhoumi.

Understuderat forskningsområde

Nu ligger de båda böckerna och frågeställningen till grund för hennes avhandling i arabiska med litteraturvetenskaplig inriktning. När Mariam Dalhoumi, som har arabiska som arvspråk, satte sig in i ämnet blev det tydligt att det existerade en lucka i forskningen om den moderna arabiska brevkonsten. Tidigare har man studerat moderna personliga brev på arabiska som biografiska eller historiska dokument, men inte som litteratur.

– Det kan nog ha att göra med hur vi ser på brev generellt. Man tänker att de inte har samma narrativa struktur som en roman, utan kanske är lite mer fragmentariska.  Att det skulle vara som att hoppa rätt in i en dialog.

Men med hjälp av en metod som fokuserar på brevtexternas berättarteknik och berättelsevärld, stilistik och teman visar hennes avhandling att de personliga breven har litterära egenskaper. Speciellt tydligt är det i intertextualiteten, det vill säga hur brevtexterna relaterar till andra, tidigare texter.

– De lånar mycket från litteraturen både vad gäller teknik och bildspråk. Texterna anspelar på redan existerande litterära konventioner och traditioner, som till exempel klassisk arabisk poesi, västerländsk dagboksfiktion och grekisk mytologi.

Utmanar stereotyper om maskulinitet

Ett återkommande tema i breven, som huvudsakligen är skrivna under 30- och 40-talen, är personliga relationer, vänskap och existentiella frågor. Marockanske al-Susi skriver till en kusin, en vän och en före detta lärare. Tunisiske al‑Hulaywi skriver till två vänner – varav den ena är nationalskalden al-Shabbi.

– När jag har visat breven för svenska läsare har de uttryckt en viss förvåning över känslosamheten och öppenheten. Att brevskrivarna så tydligt uttrycker sin kärlek till varandra. Det verkar utmana vissa stereotyper och fördomar vi har om maskulinitet och manlig vänskap vilket är väldigt intressant, säger Mariam Dalhoumi.

Hon hoppas att avhandlingen ska fungera som en inbjudan till forskningsfältet att också närma sig den moderna arabiska brevkonsten med en mer litteraturvetenskaplig ansats, snarare än bara en biografisk eller historisk.

Varför är det viktigt att ha den ansatsen?

– Det är viktigt att låta texterna tala för sig själva. Sen kan man alltid pröva fakta och sina tolkningar på materialet, men det ska vara underordnat. Min utgångspunkt är alltid att våga röra mig från texterna och utåt, vilket gynnar teoribildningen.

Vad vill du göra nu efter disputationen?

–  Jag vill fortsätta utforska litteräriteten i arabiska texter och verk. Vad är det som gör dem till litteratur? Det är grundläggande frågor som jag upplever att man kanske inte tagit sig an i så stor utsträckning, utan mer tagit för givet.

Text: Janna Roosch