”Lyft blicken!”
Johan Nyrenius' senaste blogginlägg
[Publicerat 23 november 2021 av Johan Nyrenius]
Jag hoppas att vi inom den psykiatriska vården håller på att röra oss ifrån en uppdelning mellan utvecklingsrelaterade tillstånd (”neuropsykiatri”) och psykiatriska tillstånd – kanske mer förekommande här i Norden än på andra platser i världen. Tron att de olika perspektiven eller typerna av svårigheter är utbytbara mot varandra, vilket varit fallet under lång tid i såväl barn- som vuxenpsykiatri, skapar onödiga konflikter. Det är konflikter inom och mellan psykiatriska verksamheter och tyvärr ofta även konflikter mellan psykiatriska verksamheter och de patienter vi är satta att vårda. Vi måste börja förstå att utvecklingsrelaterade tillstånd och psykiatriska tillstånd förekommer samtidigt, annars kan vi inte förstå våra patienter. Det är inte antingen eller. Det är både och.
För att vi inom psykiatrin skall förstå våra patienter och deras besvär behöver vi se dem ur flera perspektiv samtidigt. Vi behöver se, bedöma och värdera deras grundläggande förutsättningar för att uppfatta sin omgivning och hur de tar till sig information. Vi behöver också se, bedöma och värdera deras erfarenheter och vad som orsakar symptomen. Vi kommer aldrig att förstå våra patienter om vi begränsar oss till ett perspektiv, och om vi inte förstår patienterna och deras besvär kan vi inte ge en god vård och vara till nytta.
Man kan, med visst fog, oroa sig för att ”neuropsykiatrin” bara är nästa psykiatriska fluga, som borderline- eller bipolär II- diagnoser har varit i hygglig närtid. Och för att vi som argumenterar för de utvecklingsrelaterade tillståndens betydelse inte kommer att vara nöjda förrän alla depressioner kallas för autism och all borderlineproblematik kallas för ADHD. Men ESSENCE-tillstånden är inte någon heltäckande psykiatrisk förklaringsmodell. De är visserligen en avgörande del av förklaringen, men enbart de grundläggande förutsättningar som råder kan inte förklara helhetsbilden i en patients psykiska lidande.
Det förekommer ofta argument som att ”neuropsykiatrin” förespråkar en biologisering och medikalisering av psykiatrin; allt skall behandlas med mediciner och patienterna skall ”stämplas” och sättas i fack. Förespråkarna för sådana argument glömmer att psykiatrin har varit medicinsk i 200 år. De glömmer också att t ex inom psykosvården, som sedan 1950–talet vilar mycket tungt på farmakologisk behandling, är de som ensidigt förordar antipsykotisk medicinering idag lätträknade. Snarare är det en allmän uppfattning att multimodal behandling – där antipsykotiska mediciner ingår – är ett krav för att kunna hjälpa patienterna. I diskussionen om så kallad ”stämpling” har jag för övrigt aldrig förstått hur det kan anses vara positivt eller etiskt riktigt att bortse från patientens svårigheter och ställa krav patienten inte kan möta. Oftast med misslyckanden som följd.
Psykologiska och sociala behandlingsinterventioner i psykiatrin måste vara anpassade efter patientens förmåga att ta till sig dem – annars kommer vi tveklöst att misslyckas i våra behandlingar. Att försöka behandla depression och paniksyndrom hos en patient med underliggande ADHD blir mycket svårare om patientens underliggande ADHD inte är kontrollerad. Lidandet blir förlängt och risken för återinsjuknande stor. Att behandla interpersonella svårigheter (”personlighetssyndrom”) hos en patient med underliggande autism, utan att i behandlingen ta hänsyn till autismen, blir nästan omöjligt. Patienterna upplever sig inte sedda och förstådda och misslyckanden i behandling leder ofta till minskat hopp och minskad benägenhet att söka psykiatrisk hjälp. ”De förstod mig ju inte de andra gångerna jag sökte, varför skulle de förstå mig nu?”
Psykiatrin är och har alltid varit i kris. Perspektiven har skiftat och nya förklaringar (modeller) som gjort anspråk på att kunna förklara allt har kommit och gått. Jag har själv aldrig trott på förment heltäckande förklaringsmodeller. Mitt perspektiv är det motsatta. Jag vill krångla till det och se till att använda så många perspektiv som möjligt för att förstå mina patienter. Jag vill att vi lyfter blicken ordentligt. Jag vill att vi tänker ur t ex ESSENCE, psykodynamiskt, inlärningsteoretiskt och systemteoretiskt perspektiv samtidigt. Det går faktiskt. Hur förstår och möter vi patienten bäst? Vad skall vi börja att arbeta med för att få till en minskning av patientens lidande, komma till ett tillfrisknande och bäst förebygga återinsjuknande?
Så sluta tänka antingen ”neuropsykiatri” eller ”psykiatri”. Börja tänka både och. Sluta tänka ”det är inte ADHD, det är emotionellt instabilt personlighetssyndrom”. Börja tänka ”ADHD med autistiska drag och emotionellt instabilt personlighetssyndrom, och det är personlighetssyndromet som ställer till det mest i nuläget, men oklart om vi kommer lyckas hjälpa patienten att få in nya beteenden utan att kontrollera ADHDn”. Prata med varandra i era team. Prata igenom det med patienten och hjälp patienten förstå.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]
