Selektiv mutism

Vad är selektiv mutism?

Selektiv mutism (SM) är ett tillstånd som karaktäriseras av en oförmåga att tala i specifika sociala situationer (t.ex. i skolan) trots att man talar i andra situationer (t.ex. i hemmet eller med en enstaka klasskamrat). Oförmågan ska inte förklaras av bristande språkkunskaper eller av kommunikationsstörning som vid autism eller vid psykossjukdom. Störningen ska ha förekommit under minst 1 månad och ska innebära en försämrad funktion i skola/arbete och i relationer.

Förekomst

SM debuterar oftast i förskoleåldern men identifieras vanligtvis som ett problem först efter skolstart. En trolig förklaring till detta är ökade sociala och prestationskrav i samband med skolstarten. Prevalenssiffror skiftar mellan 0,11–2 procent beroende på vilken population som är undersökt och med vilka kriterier som har använts. I en svensk studie av Kopp och Gillberg (1997) var prevalensen bland skolbarn 0,18 procent. Forskning har pekat på en något ojämn könsfördelning med en högre andel flickor än pojkar. Uppskattad könsdistribution (flicka:pojke) varierar mellan 2,6:1 och 1,5:1.

Egenskaper

I den tidigare DSM-IV kategoriserades selektiv mutism under kapitlet övriga störningar hos spädbarn, barn och ungdomar. I nya DSM-5 förflyttades SM till kategorin ångeststörningar. Diagnosens nya placering markerar ett ökat fokus på underliggande social ångestproblematik. I kliniska grupper beskrivs ofta barn med SM som ångestfyllda, blyga, känsliga, klängiga och beroende. Å andra sidan förekommer även beskrivningar av barn med SM som passivt aggressiva, envisa, oppositionella och kontrollerande (Dummit, Klein, Tancer, 1997).

Orsaker

Etiologi bakom SM är inte klarlagd men föreslås vara multifaktoriell med både miljörelaterade och genetiska bakgrundsfaktorer. Till exempel anges tvåspråkighet som en faktor som kan öka risken för SM. Den genetiska betydelsen framträder bl.a. i det ofta finns liknande symtom i släkten. Det finns en ökad risk för andra samsjukliga tillstånd vid SM såsom ångestsyndrom, i synnerhet social fobi, men också separationsångest och annan fobi. Vidare visar ett växande antal studier på samband mellan SM och utvecklingsrelaterade störningar avseende kommunikation, inlärning, motorik etc.

Samsjukliga tillstånd

I en journalstudie fann vi att 63 procent av en klinisk SM-grupp (n=97) också hade fått diagnosen autism/autismspektrumstörning när gruppen även hade undersökts för denna diagnos (Steffenburg, Steffenburg, Gillberg, Billstedt et al. 2018). Förhöjd risk för autism vid SM har även beskrivits i Kristensens studie från 2000. Vi fann också att i denna SM-grupp med kombinerad autism att SM-symtomen hade debuterat senare, att åldern vid SM-diagnos hade varit högre, att de oftare hade haft en historia med talförsening och att en högre andel av gruppen hade inlärningssvårigheter jämfört med gruppen som endast hade SM.

Behandling

Ett fåtal studier har undersökt olika behandlingsmetoder. Baserat på de studier som är gjorda har det gjorts två litteraturöversikter (Cohan, Chavira & Stein, 2006; Östergaard 2017) som båda främst ger stöd åt kognitiv beteendeterapi med multimodala insatser såsom avslappningsövningar, social färdighetsträning, kognitiv omstrukturering etc. Stödet för medicinsk behandling är mindre (fåtal studier) och föreslås i svårare fall av SM. Idag är det främst behandling med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som används.

De fåtal långtidsuppföljningar som gjorts visar att SM-symtomen ofta lindras med tiden men att kommunikationssvårigheter och social ångest ofta kvarstår i vuxen ålder.