Hoppkräftornas doftsignaler påverkar havets näringskedjor

Växtplankton utgör mindre än en procent av världens fotosyntetiska biomassa, samtidigt står de för nästan hälften av världens totala primärproduktion. För att skydda sig från att bli uppätna har dessa små, men mäktiga, encelliga organismer några unika försvarsmekanismer. Deras vanligaste predatorer är djurplankton, i synnerhet hoppkräftor.

I denna avhandling undersöks effekterna av kemiska signaler isolerade från marina hoppkräftor, med fokus på en grupp av polära lipider som kallas copepodamider. Copepodamider fungerar som en generell larmsignal som sätter igång en rad försvarsmekanismer i marina växtplankton. Med hjälp av copepodamider kunde förekomsten av hoppkräftor simuleras utan direkt predation på själva växtplanktonen. 

Avhandlingen visar att ett antal olika arter av kiselalger och dinoflagellater försvarar sig med en rad olika defensiva fenotyper när de utsett för copepodamider. Ett försök med intakta planktonsamhällen visar också att copepodamider leder till ändrad artsammansättning i vattnet på ett liknande sätt som närvaro av hoppkräftor gör. Effekten av hoppkräftorna drivs alltså av både direkt betning, och kemiskt medierade indirekta effekter.