Expeditionsblogg Norr om Grönland - en expedition ombord isbrytaren Oden

"Expeditionen är nu slut. Efter de intensiva dagarna i Petermannfjorden, där alla passade på att få så mycket gjort som möjligt då vädret tillät, bröt sig Oden söder ut. Det var dock inte läge för att pusta ut och ta det lugnt de sista dagarna. Nej, det var full aktivitet: packning av prover och laboratorier och skrivande av rapporter för varje projekt.

100 sköra buskprover packas i lådor

Vi hade 100 buskprover som torkat och nu var ganska sköra, så jag fick vara försiktig när jag packade ner dem i lådor. I princip alla prover och utrustning stuvades in i ett antal containrar på däck. Vissa transporteras direkt till Stockholm, andra tömmer vi när vi demobiliserar då Oden anlänt till Helsingborg i början på oktober. Resan över Atlanten kommer med största sannolikhet att vara guppig, så allt måste stuvas ordentligt så att det inte lossnar i eventuella stormar.

Någon vecka in i september började solen ta sig ner under horisonten på natten, men det blev inte riktigt mörkt. Nu när vi tuffade söderut blev det mörkare och när vi nådde 76°N så var det beckmörkt på morgonen. Det kändes märkligt att efter sex veckor av ständigt ljus helt plötsligt gå ut på ett upplyst däck på morgonen.

En isbjörn - till sist

Det var en hel del is i Nares sund, så det blev lite isbrytning även de sista dagarna. Det var tur att det inte var isfritt, annars kanske vi inte hade sett någon isbjörn. Många såg isbjörn på vägen upp, men inte jag, så jag ville verkligen se en. Vi har ju sett isbjörnsspår, men det skulle vara tråkigt att inte få se en vit nalle. Jag hade stått på bryggan och hållit utkik utan att ha sett något och skulle ta en kopp kaffe när kaptenen ropade ut i högtalarna: ”polar bear on port side!” Mikkel Sinding, som har lång erfarenhet av att studera djur på Grönland, hade fått syn på en björn och då saktade Oden farten och babords däck fylldes av expeditionsdeltagare med kameror eller kikare. Isbjörnen hade legat och sovit på ett stort isflak när vi brakade förbi och lommade irriterat i väg.

Det har varit en mycket bra expedition. Det är alltid vanskligt att planera forskning och logistik i extrema miljöer som vi befunnit oss i. Det gäller inte bara att ha en plan B, utan även C, D och E. Det är så många faktorer som kan påverka. Packisen och isberg från glaciärer är de faktorer som har haft störst påverkan på vår rutt, vilket ju gjorde att vi inte kunde fortsätta mot Svalbard utan vända åter mot Putiffik.

Kommer hem med den nordligaste årligt upplösta klimatinformationen i världen

Den vetenskapliga ledaren Martin Jakobsson hade uppskattat chansen att komma till Victoriafjorden till cirka 20 procent. Att vi kunde komma dit var en bedrift. Men det är alla viktiga och unika data som har samlats in som verkligen visar hur framgångsrik expeditionen har varit. Nu börjar jobbet med att analysera all information och tolka och presentera den. För egen del kommer buskarna att bidra med den nordligaste årligt upplösta klimatinformationen i världen, vilket kommet att vara spännande att jobba med.

Oden ger forskning i realtid 

Expeditionen hade naturligtvis varit omöjlig att genomföra utan Oden. Det är en fantastisk isbrytare med jättebra forskningsinfrastruktur. Den information som samlas in kan börja processernas direkt - det är som att följa forskning i realtid - riktigt häftigt! Att vara tillsammans under så lång tid kan vara tufft, men det har varit ett riktigt gôtt gäng, en bra blandning av unga och gamla forskare. Stödet från Polarforskningssekretariatet, med Åsa och Jon i spetsen, och det grymma helikopterteamet har varit tipp-topp och vi har lotsats fram med hjälp av Odens grymma världsklass-besättning! (bild: Oden)

Arktis är fantastiskt och det är en ynnest att få jobba i denna otroliga men samtidigt känsliga miljö. Det kommer att ta lite tid att landa tillbaka i vardagen igen, men det är skönt att komma hem igen…"

"Just nu sitter jag och tittar ut över Petermannfjorden. Det är en spektakulär fjord omgiven av hundratals meter höga, lodräta klippor där glaciärer då och då rinner ner mot fjorden. I söder möts man av Petermannglaciären, vars flytande front sträcker sig mer eller mindre rakt över fjorden. 

I förrgår lämnade vi polynyan (ett stort område med öppet hav omgivet av landfast is eller packis) i Lincolnhavet och brottade oss genom packisen mot sydväst in i Nares sund. Det har varit några riktigt blåsiga dagar med vindhastigheter upp mot 30 m/s, och tillsammans med temperaturer under 0 har det varit lite äventyrligt att ta sig runt på däck.

Som att befinna sig i en jetmotor

I går var vi i land och samlade in prover. Det var skönt att få sträcka på benen eftersom vi varit fast på Oden på grund av det dåliga vädret. Vi var i de sydliga delarna av Polaris Bay, en lång bukt på västsidan av Hall Land, vackert inramad av berg i öster, som delvis är uppbyggda av siluriska korallrevsbergarter, och med fin utsikt (om det är klart) mot Ellesmere Island, som igår var täckt av snö. Den blå isen som fastnat på den långgrunda kustremsan blir som pricken över i.

Återigen blåste det mycket, cirka 20 m/s. Vi var väldigt exponerade hela dagen och blev ordentligt genomblåsta! Blåsten uppkommer bland annat som katabatiska fallvindar från inlandsisen som här når ut till kusten genom de fjordar som vi studerat. Vindarna får extra fart när de trycks ihop i en fjord och hastigheten håller i sig precis i mynningen där vi då befann oss. Vi hade längtat efter tystnaden på land efter den bullriga isbrytningen på Oden, men nu var det som att befinna sig i en jetmotor.

Buskringarna rekonstruerar sommartemperaturen långt tillbaka i tiden

Ett av våra syften med expeditionen är att sampla in buskar som vi ska använda för klimatanalyser. Så här långt norrut växter det inga träd, men väl små buskar som håller sig tätt intill marken. Precis som träd har buskarna årsringar och det är dem vi är intresserade av. Vi vet från  tidigare forskning att buskarnas radiella tillväxt (årsringarna) är kopplad till temperaturen under den korta sommaren. Genom att mäta bredden på årsringarna kan vi säga om somrarna har varit varma eller kalla tillbaka i tiden. Den art vi jobbar med här är vide (Salix arctica). Trots att det är en väldigt liten buske, som i princip växer platt på marken (med tanke på den öppna terrängen och hur blåsigt det är, kan man förstå dem!) kan de bli riktigt gamla. Man har hittat ett exemplar på Grönland om var cirka 240 år gammalt. Förhoppningsvis kan vi använda buskringarna för att rekonstruera sommartemperaturen så långt tillbaka i tiden. Vi har nu samlat in buskar i en transekt från Nares Land i nordost till Hall Land i sydväst. Det ska bli jättespännande att analysera dessa när vi kommer hem.

Meteorologiska observationer saknas

Det är extra viktigt att få klimatinformation från områden i Arktis där det saknas meteorologiska observationer för att kunna fastslå hur snabbt uppvärmningen har skett i Arktis, en av de regioner där medeltemperaturen har ökat snabbast i globalt sett. Klimatinformationen gör det möjligt att förstå vad det är som gör denna unika och känsliga miljö extra mottaglig för den pågående klimatförändringen."

"Vi har nu lämnat området kring Victoriafjorden och befinner oss ute på Lincolnhavet, omgärdade av kraftig packis. Detta är ett av de tuffaste områdena i Arktis när det gäller havsis eftersom is från hela Arktiska Havet kan transporteras hit via den Transpolära driften (TPD på kartan) 

På grund av att isen dels trycks ihop här, dels innehåller flerårig is som kan ha snurrat runt i Beaufort Gyre (BG på kartan), blir det extra kraftig. Några forskare var ute på isen igår för att ta prover på is och havsvatten. De mätte istjockleken till över 3 meter, så det blev en riktig utmaning att borra en iskärna därifrån. Inte nog med det, när stora isflak krockar med varandra bildas det ofta ryggar som kan vara flera meter höga.

Skicklig befälhavare guidar genom islabyrinten

När det är för tjock is måste Oden ta andra vägar, så det är lite som att ta sig igenom en labyrint. Men Odens guidas skickligt av befälhavarna, kapten Erik Andersson, överstyrman Mårten Thuresson, och styrmän Mathias Söderling och Christian Rylander som är mycket skickliga på att bryta is eller finna rätt väg mellan de enorma isflaken. Det är oerhört fascinerande att stå på bryggan och följa Odens färd genom packisen.

Det är fortfarande ljust dygnet runt här, men det märks att solen inte når lika högt längre; skuggorna blir längre för varje dag. För några dagar sedan blev det kallare och det kom en del snö. Det har ju inte varit jättevarmt någon gång hittills - vi har haft en och annan ”värmebölja” med ca +7°C och ingen vind – och det har kommit lite snö då och då. Denna gång låg dock snön kvar. Naturligtvis gör snötäcket att vårt jobb i land blir svårare. Det är inte lätt att hitta vare sig drivved eller buskar (mer om dem nästa gång) när de är täckta av en decimeter snö! Men eftersom jag gillar vinter så var det en härlig känsla att komma i land, pulsa i lite snö och dra ner kall, klar luft i lungorna. Det är en speciell känsla med första snön. Dessutom får landskapet en helt annan karaktär då det vita bryter av den ganska monokroma kargheten.

En kort blinkning hos naturen

Naturen går helt klart in i en ny fas och det är inte bara det snötäckta landskapet som vittnar om det. Även fjordarna, där isen börjar lägga sig som en tunn seg film på vattenytan och långsamt byggs på när det är stilla, känns mörkare och dovare på något sätt. När vi flög över Victoriafjorden en sista gång slog det mig att hela vår expedition bara har varit som en kort blinkning hos naturen, som kanske lite smått intresserat höjt på ögonbrynet innan den återgått till sin vanliga lunk. Winter is coming…" 

”Mitt projekt på GEOEO-expeditionen handlar om att få bättre kunskap om hur klimatet i Arktis har förändrats under de senaste århundradena, vilket är speciellt viktigt eftersom uppvärmningen går mycket snabbare här än de flesta ställen på jorden. Förändringar i Arktis kan dessutom påverka klimat och väder på lägre breddgrader. Tyvärr finns här få meteorologiska stationer med data som sträcker sig 100 år tillbaka i tiden, de flesta serier är mycket kortare. För att nå längre tillbaka i tiden, och representera platser där det inte finns några mätningar, kan man använda biologiska eller fysiska källor till information om till exempel temperatur eller nederbörd.

I min forskning vill jag ha så hög upplösning på klimatdata som möjligt, gärna årlig, och de källor som Arktis främst kan erbjuda är iskärnor från glaciärer, laminerade sjösediment och årsringar från träd och buskar. I detta blogginlägg tänkte jag beskriva mer om varför vi samlar in och analyserar drivved från dessa nordliga områden.

Hur hamnar en trädstam på norra Grönland?

Drivved kan hittas på stränder runt om i Arktis och är en fantastisk källa till klimatinformation. Det var många miljoner år sedan träd växte här, så den drivved som man finner härstammar från de boreala skogarna i Eurasien och Nordamerika. Det är en hård och spännande resa som krävs för att en trädstam ska hamna på norra Grönland. Den ska klara sig ut till havet via en av de floder som rinner ut i Arktiska havet, och innan den sjunker (beroende på vilket trädslag det är så kan en trädstam hålla sig flytande mellan 6 och 18 månader) måste den frysas in i havsis. Väl inpackad i sitt frusna transportmedel färdas sedan drivveden dit havsströmmarna tar den. Att ta sig över Arktiska havet kan i bästa fall ta 2–3 år, men ofta betydligt längre. Väl framme ska veden smälta ut från havsisen och spolas i land och fastna där.

Den största delen drivved som vi hittar kommer från Sibirien där det i samband med avverkning under första delen av 1900-talet förlorades stora mängder under flottning av timret. Men vi hittar också betydligt äldre material: drivved har spolats upp på Arktiska stränder under 12 000 år. Ett tydligt tecken på om drivveden trillat ner i en flod av naturliga orsaker är om delar av roten finns kvar och gammal drivved hittar vi ofta nerbäddad i jorden eller på hög höjd.

Data om landhöjning, utbredning av havsis och förändrade havsströmmar 

Drivved kan bidra med flera sorters klimatinformation. De äldsta exemplaren som hittas högt över dagens havsnivå, kan om de ¹⁴C-dateras ge information om hur snabbt landhöjningen skett efter den senaste istiden. Eftersom transporten av drivveden är starkt kopplad till is ger förekomsten (eller inte) information om utbredningen av havsis och de glaciärer som rinner ut i de Nordgrönländska fjordarna som vi undersöker. Variationer i drivvedens ursprung (Eurasien eller Nordamerika) kan ge indikationer på förändringar i havsströmmar. Om ett träd växte under de senaste cirka 500 åren kan vi genom jämförelse med referenskronologier ta reda på exakt ålder samt var trädet växte, och genom att bygga på dessa kronologier med mer material får vi möjlighet att rekonstruera klimatet i dessa områden.

En vanlig drivvedsdag

En vanlig ”drivvedsdag” söker vi av ett område som vi valt ut genom att titta på kartor och satellitbilder samt vår kunskap om var vi oftast hittar dyrgriparna. Det är viktigt att området inte är alltför exponerat för vågor och havsis. Vi börjar med att söka av stranden närmast vattnet där det är störst chans att hitta något (drivved på Wulff Land). Sedan rör vi oss högre upp i terrängen för att hitta gammalt material, men det är lite som att hitta en nål i en höstack, speciellt om veden är begravd. Det är alltid väldigt tillfredställande att hitta en riktigt gammal trädstam! Det kan ta en hel dag att söka av en strand på cirka 10 km, och som nämnts tidigare har vi mycket att släpa på, inklusive motorsåg och vapen. Men när vi hittar fin drivved är det värt allt slit!"

Nu har vi kommit till mynningen av Victoriafjorden, och det råder full aktivitet då många forskningsprojekt fokuserar på att samla information från just detta område. Sedimentkärnor tas upp från havsbotten eller från små sjöar på land. Terrestra och marina vattenprover samlas in från olika båtar och även från havsisen. Gaser mäts och inom kort ska den massiva C.H. Ostenfeldtglaciären utforskas. Detta innebär ett stort tryck på helikoptrarna för de olika projekten men också för rekognoscering av havsisläget som jag tidigare nämnt. Att ha koll på isläget är oerhört viktigt så att vi vet hur långt in i en fjord Oden kan gå eller om det är möjligt att fortsätta mot Svalbard när vi är klara här. Vi vill inte överraskas av alltför tjock havsis eller bli instängda i en fjord bakom ett stort isberg.

Prover analyseras direkt

Ibland är alltså helikoptrarna fullbokade eller så kan det vara för dåligt väder för att flyga. De senaste dagarna har det varit dimma och en hel del snö och då gäller det att ha något att göra. Generellt är detta viktigt att aktivera sig på långa expeditioner som denna, och det är inget problem på Oden. För att utnyttja tiden maximalt är isbrytaren utrustad med ett antal forskningslaboratorier så att prover kan analyseras på en gång. Jag och Björn har satt upp mätutrustning så att vi kan mäta årsringarna på de prover vi samlat in. Vi delar labbet med Wei-Li Hong och hans team som analyserar vattenprover. Det finns flera utrymmen där vi kan sitta och jobba med våra datorer, dock utan internet, vilket är lite av en utmaning ibland. Jag sitter gärna och jobbar i en container på 4:e våningen med fin utsikt åt alla håll.

Science talks, frågesport och pingisturnering 

Det bedrivs mycket spännande forskning här, och med jämna mellanrum presenterar vi forskare våra forskningsprojekt på ”science talks” som är populära och lärorika.

Allt handlar dock inte om forskning, utan det finns andra sätt att få tiden att gå på. Oden har en biosalong för ca 20 personer där både nya och gamla filmer visas. Så finns det ett litet välutrustat gym, och det är ju tur eftersom vi får väldigt god mat tre gånger om dagen! Det anordnas frågesporter och en av de viktigare händelserna är pingisturneringen som nu pågår. Med tanke på rävspelet och smygtränandet kan man förstå att detta är en viktig tävling, som naturligtvis är på skoj, och det är fascinerande hur många som är duktiga på denna återigen populära sport, inte bara vi svenskar som är uppvuxna med rundpingis i skolan.  Nej, även våra utländska kollegor bemästrar bordtennisens ädla konst, och det går rykten om att en belgisk forskare har spelat i landslaget! Hur som helst verkar finnas ett medialt intresse för turneringen, och det får vi säkert tacka Truls för.

Dimma, snö och drömska vyer

Så går det inte att se sig mätt på de fantastiska vyerna från Oden. Vädret har varit väldigt skiftande de senaste dagarna, från sol och +7 grader i söndags (högsommar) till strax under 0 grader och ihållande snöfall, vilket påverkar utsikten. Just nu skapar dimman och snön ett drömskt landskap som är svårt att slita sig ifrån. Nu ser vi fram emot bättre väder så att vi kan komma i land igen.

Måndagen den 5:e augusti var det äntligen dags för avfärd från Sverige. Alla forskare, personal från Polarforskningssekretariatet (Polar) och den nya besättningen, som skulle ersätta den som kört upp Oden till NV Grönland, samlades kl 07:00 på Arlanda. Vi flögs norrut med en Herkules från flygvapnet, och det var ganska trångt då 75 personer klämde sig in i planet.

Försening på grund av dåligt väder

Efter fyra timmar i luften mellanlandade vi i Reykjavik, där vi fick information om dåligt väder i Pituffik, vår Grönlandsdestination, så vi fick övernatta i den isländska huvudstaden. Det var skönt att sträcka på benen trots det ihärdiga regnet - och det är ju en väldigt trevlig stad.

Tisdagen grydde med fint väder både i Reykjavik och Pituffik, så vi kunde fortsätta färden. Det är lite småjobbigt att sitta obekvämt i ca. 4.5 timmar, men eftersom det var klar sikt fick vi härliga vyer av Grönland från ovan. Vi passerade fantastiska landskap med branta berg och djupa fjordar fulla med isberg innan vi kom in över inlandsisen. När vi hade korsat isvidderna och kom ut mot kusten i väst tog återigen det dramatiska landskapet vid, och vi landade till slut på den amerikanska basen ”Pituffik Space Base” (76.32N, 68.50W).

"Efter en säkerhetsgenomgång på förmiddagen har vi nu tuffat iväg."

Efter passkontrollen skeppades vi i små grupper ut till Oden som låg en bit utanför land. Det är en speciell känsla att närma sig isbrytaren från sjön, klättra ombord och mottas av besättningen, och för oss som redan varit med på Odenexpeditioner tidigare var det ett kärt återseende. På grund av byte av besättning (de som åkt upp med Oden hade varit ombord sedan midsommar!) samt installation och kalibrering av instrument, låg vi still under natten. Efter en säkerhetsgenomgång på förmiddagen har vi nu tuffat iväg. 

Just nu ser havsisförhållandena bra ut upp mot Nares Strait, men längre österut är det mer is och dessutom kan det ändras snabbt beroende på hur mycket och i vilken riktning det blåser. Mycket spännande! Hur som helst är det skönt att vara på gång och jag återkommer med mer rapporter framöver.