Eva disputerade med en doktorsavhandling om konstnären Frida Kahlo och hennes verk, en doktorsavhandling som fått oväntat långt liv och givits ut fyra gånger. Jag frågade henne om var intresset för Frida Kahlo kom från. Eva berättade om hur det hela började med ett par år tillbringade i Latinamerika och en målning på Moderna Museet i Mexico City. När hon sedan studerade motsvarande Konst- och bildvetenskap fann hon en brist på det latinamerikanska perspektivet och då bestämde hon sig att själv inkorporera det i det hon skrev om. Det ena ledde till det andra och snart hamnade hon på en forskarutbildning och senare en färdig doktorsavhandling.
Intresset för latinamerikansk konst och Frida Kahlo hade lett till att Eva fått upp ögonen för muralmålningar, konst på väggar i det offentliga rummet, samt Chicanx-studier. Hon beskrev ett besök i Mission District i San Fransisco, ett område där majoriteten har emigrerat från eller har rötter i Latinamerika, och där muralmålningskulturen är väldigt levande. ”Husväggarna där i de kvarteren var helt täckta i bilder! Bild efter bild efter bild.” Bildspråket i dessa muraler har vidrört något i Eva och hon har även besökt östra Los Angeles ett par gånger för att ytterligare ta del av det som denna konstform har att erbjuda. Hon berättar om University of California, Los Angeles (UCLA) som anordnade en utställning om muralmålningar som en del av ett jättestort musei- och utställningsprojekt på temat Latinamerika, och om SPARC, Social and Public Art Resource Center, ett center för bevarande och dokumentering av muraler i Los Angeles. Muraler så som dessa är nästan alltid politiska och speglar maktstrukturer i samhället.
Kombinationen konst och maktstrukturer är något som Eva kommit tillbaka till även efteråt. På senare år har fokuset legat på Sverige och mer specifikt Göteborg. Dels har Eva jobbat med konst som en del av sjuttiotalets feminism. ”Det har varit jätteroligt att dyka ner i,” säger hon och berättar om performance art i det offentliga rummet och utställningar. Den radikala politik de förde genom sin konst har verkligen fångat Evas intresse.
Även konstnärer som inte var politiska i sitt arbete, men vars bana och liv ändå starkt präglats av samhällets maktstrukturer är spännande. Så som den kvinnliga konstnären Karin Parrow, som kan räknas till Göteborgskolorismen, men inte alls uppmärksammats till skillnad från sina samtida manliga kollegor.
Den gemensamma nämnare som vi kommer tillbaka till flera gånger i intervjun är de känslor som väcks till liv. Oavsett om det är en ilska över orättvisor, en fascination och dragning till konstverk eller en glädje i arbetet en utför så får känslorna lov att bli en drivkraft som skapar. ”Det är den här marginaliseringen och de här maktstrukturerna som finns som jag blir arg på,” säger Eva om kvinnliga konstnärer som inte får plats, och om vithetsnormen som speglas i traditionell bildkonst och som det ges alternativ till i muralmålningarna i USA. För henne är det viktigt att lyfta de maktstrukturer som sällan syns och talas om. ”Jag vill inte bara skriva, jag vill att det ska betyda någonting, bidra på något sätt till större jämlikhet.”
Samtalet med Eva har hjälpt mig få upp ögonen för hur konst kan ta en miljon olika former och hur det alltid finns runt omkring oss, från trafikskyltar som designats för specifika ändamål, till politiska muraler, till museer med klassiska konstverk. Hur maktstrukturer även kring kreativa ämnen såsom konst kan vara otroligt sega, hur konst inte bara kan berätta historier utan kan vara en manifestering av historia i sig själva, och hur passionen kan få vara en drivande faktor i ens arbete.
