Uppdrag: bevara gårdagens papper för morgondagen

‒ Du ska dö och jag ska dö, men det här verket ska överleva, säger Anna Celander och pekar på ett uppblåsbart, silverfärgat rätblock i metalliserad plastfilm.      

Anna Celander är papperskonservator och idag granskar hon Lunds konsthalls nyligen avslutade utställning Svävande Utopier. Rätblocket i plastfilm är ett av utställningens verk. Längs golven i den stängda konsthallen ligger även andra nedmonterade verk som bara två dagar innan stått stiligt uppställda för beskådan. Här ingår Celander i ett sammansvetsat arbetsteam som jobbar med att packa ihop utställningen.

Specialiserad på papper

Stämningen är lättsam men respekten för verken lyser konstant igenom. Alla har på sig vita handskar, inget läggs direkt på golvet och allt lindas hellre i för många lager bubbelplast än i för få. Som konservator går Celanders arbete ut på att bevara föremål för eftervärlden, att med minsta möjliga ingrepp bromsa oundvikliga nedbrytningsprocesser. Hennes specialitet är papper och hon tar emot uppdrag av såväl institutioner som privatpersoner.

‒  Papper har, tro det eller ej, ett minne. Har det förändrat sin form så vill det kanske inte tillbaka. Det har en egen vilja som är frustrerande men samtidigt fint.

På konsthallen är Celanders uppgift att inventera eventuella skador på verken som museet har till låns. Samma jobb gör hon även för Malmö Konsthall.

‒  Snacka om lyx, jag får stå och peta på konst som ingen annan får röra, säger hon förtjust och packar ihop den ryggsäck som utgör Tomás Saracenos verk ”Aerocene Explorer”.

Etiska regler att följa

I Saracenos fall gäller det främst för Celander att se till så inga av verkets delar, som pennor och kartor, fattas. Men andra verk kräver mer av konservatorn. När museiteknikerna flyttar in en jättelik, korkskruvsformade skulptur som stått på museets innergård upptäcker de vattenränder. För att försäkra sig om att konstverket rengörs på rätt sätt kollar de med Celander. Efter en stunds funderande meddelar hon att de kan använda gulsåpa, men beslutet verkar stressa henne. Hade hon haft möjligheten hade hon föredragit att testa olika rengöringsmedel på provlappar innan hon låtit någon gå lös på det faktiska verket. Att Celander är orolig är inte så konstigt. Likt läkare har även konservatorer egna etiska regler att följa. En av de grundläggande principerna slår fast att en konservators hjälpmedel och metoder inte får skada det kulturarv hen jobbar med. Lyckligtvis klarar skulpturen gulsåpan utan problem och kan, efter att den torkat, packas ner oskadad.

Betydelsefullt arbete

När Celander inte är upptagen med att syna verk för museer har hon privatkunder vars föremål hon konserverar i sin ateljé. Där har hon gott om hjälpmedel i form av tvättbad, vakuumbord och penslar samt även en hel del redskap ämnade för tandläkare och guldsmeder. Men på museet behöver hon inte mer än sina glasögon och en lupp då hon går från verk till verk och fyller i rapporter.

”Släppt i nederkant” skriver hon på en av rapporterna intill en hastigt ritad kon som föreställer en del av Anna Hoetjes verk ”VEGA”.

På eftermiddagen, då arbetet vid museet är klart, besöker Celander en kund vars blyertsteckning av Roj Friberg åkt av väggen och tagit skada då glaset gått i kras. Det här är en vanlig skada och efter en snabb titt på tavlan kan Celander ge glädjebeskedet att verket kommer gå att återställa. Hon ger även en uppskattning av vad jobbet kommer kosta. Tavlans ägare verkar tycka att summan är skälig, men det är ingen självklarhet att alla reagerar lika bra. Stundvis stöter Celander nämligen på kunder, som tycker priserna ligger för högt. Men de som klagar utgör en minoritet.

‒ Jag har så himla många fina kunder som säger ”vad skulle vi göra utan dig?”. Då är jag inte bara en professionell lagare utan jag har betydelse för dem.

AV: PATRICIA TORVALDS