Digitala visningar av kulturarv når sällan en bred publik
Digitaliserade visningar av våra kulturmiljöer kan ge fler människor en möjlighet att känna koppling till sitt kulturarv. Men stora förändringar behövs för att museernas digitala satsningar ska bli jämlika och nå en bredare publik. Det visar en ny avhandling.
Om du inte kan tolka eller knyta an till den information du har framför dig, vad hjälper det då att den finns där? Frågan dök upp hos William Illsley när han som SFI-student besökte Göteborgs stadsmuseum. William konstaterade att han tog till sig de historiska utställningarna på ett helt annat sätt än många av hans studiekamrater med en annan bakgrund.
– Jag vill se hur detta glapp kan överbryggas, hur kommunikationen av vår kulturmiljö kan bli mer tillgänglig för alla. Att kunna knyta an till den plats där man befinner sig är viktigt, särskilt i tider då myter och desinformation är en del av samhällsklimatet, säger han.
Digital inte samma som tillgänglig
I sin avhandling i litteraturvetenskap har brittiskfödde William Illsley granskat digitaliseringen av kulturmiljöer i England och Sverige. Att digitalisera ett material kan göra det mer lättillgängligt, men han ser samtidigt utmaningar i hur digitala kulturarv hanteras och presenteras. En risk är att de främst når människor som har samma bakgrund eller yrke som de som har skapat materialet.
– Att något finns tillgängligt online främjar inte automatiskt öppenhet, jämlikhet och tillgänglighet. Digitalisering är ingen universell lösning, utan behöver ske med förståelsen av att vår upplevelse av kulturarv är en dynamisk och högst personlig process som fungerar olika för alla, säger han.
Viktigt involvera allmänheten
Människors bakgrund och vana vid kritiskt tänkande, tidigare kunskap eller teknisk kompetens – där är några av många aspekter som påverkar hur människor tar till sig ett digitalt kulturarvsmaterial. William Illsley påpekar också att allmänhetens möjligheter att synas i, eller bidra till, materialet är begränsade. Något han ser stora möjligheter att ändra på.
– I England finns exempel på att allmänheten bjuds in att bidra med sina berättelser kopplade till olika kulturmiljöer. Och inför utställningen ”Göteborgs födelse” fick skolbarn komma med idéer. Sådant ger ett deltagarperspektiv som jag även tycker ska finnas på digital nivå, säger han.
Att göra utställningar mer interaktiva kan också skapa ett större engagemang, påpekar han.
– En digital modell som enbart säger sig visa verkligheten blir varken transparent eller särskilt involverande. Idag finns möjligheter att låta besökarna bli mer delaktiga, till exempel genom att de kan gå in i de digitala miljöerna och göra olika val. Då liknar miljöerna mer ett spel som ger besökarna ett mål och en uppgift, vilket kan kombineras med ett lärande, säger han.
Förvrängda kulturarvsbilder i krig
William Illsley anser att det behövs stora förändringar för att museers digitala kulturmiljöer ska bli relevanta för fler. Att de som arbetar inom kulturarvssektorn får utbildning i digitaliseringens möjligheter och begränsningar ser han som en viktig nyckel.
– Att göra kulturmiljöer tillgängliga på ett transparent sätt ger människor möjlighet att dra egna slutsatser och tolka sitt kulturarv. I krig och konflikter används kulturarv ofta för att påverka människors känsla av var de hör hemma, vilket inte minst är tydligt i Putins retorik kring kriget i Ukraina. En välinformerad allmänhet är det bästa försvaret mot krafter som förvränger kulturarvet till sin egen fördel, säger han.
Avhandlingen Assembling the Historic Environment: Heritage in the Digital Making försvaras vid en disputation den 25 mars, klockan 14 i sal J330, Humanisten, Renströmsgatan 6
Länk till avhandling: https://hdl.handle.net/2077/69927
Text: Ulrika Ernström
Kontakt:
William Illsley, tel: 0702-460309, e-post: william.illsley@snd.gu.se
