Spänningen mellan stad och land i svensk nutida litteratur diskuterades vid en digital heldagskonferens i regi av Göteborgs universitet och Borås Tidning den 16 november. Konferensen samlade författare, litteraturvetare, kritiker, redaktörer och andra som arbetar med litteratur.
Samtalet kom att handla både om teman, gestaltning och miljöer i senare års svensk litteratur – att den numera ofta utspelar sig i glesbygden – och vad det innebär för karriären om författaren väljer att bo på en mindre ort eller i en by i stället för i till exempel Stockholm.
Debatt om att lämna storstaden
En av inledningstalarna var Ellen Mattson, författare och ledamot i Svenska Akademien. Hon bor själv på landet utanför Ljungskile i Bohuslän, och de flesta av hennes romaner utspelar sig i området.
– När jag var en ung författare i början av 90-talet fick jag frågan ”ska du flytta till Stockholm nu?”. I dag skulle den frågan knappast ställas. I dag har vi snarare fått en debatt om att lämna storstaden, sa Ellen Mattson.
Kulturvärldens makthavare
Nästa inledningstalare var Mats Jonsson, författare och serietecknare som är uppvuxen i Ångermanland men tidigt flyttade till Stockholm. Han menar att författare dels skildrar Stockholm i sina böcker för att över huvud taget få en plats i medierna – det som utspelar sig utanför tullarna har länge ansetts ointressant – dels ofta väljer att bo i Stockholm för att ha nära till kulturvärldens makthavare.
– Den politiska och ekonomiska kulturella eliten är kopplad till Stockholm, förlagen, bokhandelskedjan, myndigheterna som ger kulturstöd och medierna som intervjuar och recenserar oss finns där, sa Mats Jonsson.
"En annan sanning"
Han beskriver sitt seriealbum Mats kamp som ”ett slags rop på hjälp” som så småningom ledde till att han återvände hem till Ångermanland efter 25 år.
– Jag hade länge en bild av att Ådalen var en loserbygd och att skogsbruket var slut. Det som väckte mig var att läsa PO Tidholm och Göran Greider. Jag insåg att skogsindustrin inte alls var slut, utan starkare än någonsin. En annan sanning hade funnits där hela tiden. Men det var rika skogsägare som tjänade på det, inte de som bodde i området.
Seriealbum om skogssamer
I dag har hans utgivning ändrat fokus. Tidigare skildrade han livet på Södermalm i Stockholm, men i år gav han ut När vi var samer – ett seriealbum där han upptäcker att han kommer från en släkt av skogssamer, något som har hållits hemligt i familjen. Framöver vill han använda den självbiografiska formen snarare för att ge andra en röst, människor på landsbygden som kanske ingen har lyssnat på förut.
– Jag har insett att den självbiografiska formen är väldigt fruktbar att använda för att prata med andra, det blir ett slags stadga i texten. Där jag bor nu kommer det fram fler och fler röster, människor knackar på hemma hos mig – framförallt gubbar men även tanter – som bara vill berätta. Det är fantastiskt! Jag funderar på att inrätta något slags studio där de får läsa in sina berättelser, det är som att kranarna bara står på.
Känner sig osynliga
Samtalet under dagen handlade en hel del om detta: att många på landsbygden saknar en röst och känner sig osynliga, att det krävs många år i Stockholm innan en person från glesbygden har lärt sig koderna och språket hos den urbana, kulturella medelklassen och först därefter kan börja göra sig hörd, att landsbygden är en vit fläck för många storstadsbor trots att det är där deras mat och el produceras.
Kritikern Aase Berg kom med ett försvar för Stockholm och stockholmare. Själv kommer hon från Tensta, ”där den urbana medelklassen inte ofta sätter sin fot”.
– Jag vill inflika att man inte kan måla upp en bild av landsbygden som god och storstaden som ond. Stockholm består av väldigt många inflyttade, och det finns otroligt många skikt i storstaden och otroligt många skikt på landsbygden. Det måste skildras. Ett sätt att lösa de här konflikterna är att röra sig mellan de här skikten. Det måste finnas nyanser i debatten, både i storstaden och på landsbygden, sa Aase Berg.
"En fråga om kvalitet"
En del av eftermiddagens diskussion handlade om vem som har rätt att skriva vad. Måste en författare ha personlig erfarenhet av att växa upp på landet för att skildra en sådan uppväxt i en bok? Det hänger snarast ihop med vem som har något intressant att säga och hur det sägs, tyckte flera.
– Det är en fråga om kvalitet, och det handlar om hur det är gjort snarare än vem som skriver. Reflektion, läsning, tankegångar och specifika erfarenheter ger inte per automatik bra litteratur, sa poeten Fredrik Nyberg.
Går att bortse från den urbana normen
Mats Jonsson menade att han har lärt sig mycket av flytten tillbaka hem till Ångermanland.
– En ny insikt är att man faktiskt kan bortse från den urbana normen och de urbana maktklustren och bygga något eget. Det är lätt hänt att man stirrar sig blind mot överheten. Jag får ibland känslan av att jag verkar på en scen med den urbana medelklassen som publik, men det går att bryta sig loss från det, sa Mats Jonsson.
Text: Elin Widfeldt