Autismdiagnostik kan sätta krokben för adekvat behandling i psykiatrin
Lena Nylanders senaste blogginlägg
[Publicerat 20 april, 2021 av Lena Nylander]
En kollega har berättat följande som hände alldeles nyligen:
En ung kvinna vårdades på en psykiatrisk avdelning på grund av svåra symtom på depression, inklusive självmordstankar. Allt tydde på att hon fungerat ganska normalt under uppväxten, men nu var hon svår att få kontakt med. Då började man misstänka autism, och remitterade kvinnan till utredning, vilken gjordes mycket omfattande, tog tre månader och resulterade i diagnosen krisreaktion men ingen autism eller ADHD – dvs ungefär det man visste innan. Hennes nedstämdhet fördjupades under utredningstiden, hopplösheten blev mer uttalad liksom självmordstankarna. Resultatet av den illa underbyggda misstanken blev alltså att hennes psykiska sjukdom förvärrades och behandlingen fördröjdes. Omgivningen drabbades av en sorts handlingsförlamning, där man verkade – felaktigt - tro att en autismdiagnos skulle innebära en ändrad handläggning av de svåra symtom patienten hade. Även om de som gjorde utredningen kommit fram till att autismdiagnos kunde ställas, så behövde ju kvinnan behandling mot sina depressionssymtom. I stället fick hon genomgå en onödig och resurskrävande utredning som bara gjorde ont värre. Någon borde haft modet att stoppa den direkt, för det fanns faktiskt inget i barndomsanamnesen som talade varken för autism eller adhd.
Tyvärr är det långt ifrån första gången jag stöter på denna typ av händelse. En misstanke om autism – ofta på mycket vaga grunder - dyker upp hos någon behandlare, patienten sätts på en väntelista – ofta betydligt längre än 3 månader – och bedömning och behandling bromsas upp. Patienten får inte den hjälp han/hon behöver där och då. Värdefull tid går förlorad – en del av patientens liv, vilket är särskilt olyckligt när det handlar om barn och ungdomar – och i värsta fall förvärras en psykisk sjukdom. Man avvaktar resultatet av utredningen brukar det heta. Men oavsett resultatet har ju patienten någon form av symtom eller problem som man behöver hjälp med, och om det handlar om en psykisk sjukdom behöver den behandlas – med eller utan samtidig autism. Ibland är vi i psykiatrin så fokuserade på diagnoser att vi glömmer vår huvuduppgift - att trösta och lindra.
I ett liknande fall som ovan tog det flera år innan personen fick behandling som hjälpte mot den sjukdom han fått. Den unge mannen fick i stället en autismdiagnos, som varken han själv eller hans familj tyckte stämde. När de ifrågasatte diagnosen hänvisades de till familjeterapi för att ”acceptera funktionsnedsättningen”. Först när patienten fått en viss behandling som han läst om och önskat blev han frisk. De symtom som man tyckt liknade autism försvann också.
Jag har även kommit i kontakt med patienter med autismdiagnos som blivit nekade viss behandling i vuxenpsykiatrin med motiveringen att den inte skulle lämpa sig för personer med autism – trots att det inte finns någon behandling som är olämplig för alla med autismdiagnos. Behandling mot psykisk sjukdom måste alltid individualiseras, men inte utifrån någon samtidig diagnos utan utifrån individen. En annan variant av tankefel är när behandlare blir handfallna inför en patient som har autismdiagnos och psykisk sjukdom, trots att samma behandlare har mycket goda kunskaper om behandling av den psykiska sjukdomen. Autism hos patienten ändrar inte på grundprinciperna för behandlingen, och alla patienter har samma rätt till god och likvärdig vård.
Sammanfattningsvis är jag övertygad om att vi kan både minska lidande och spara pengar genom att inte ”misstänka” autism och sätta i gång utredningar av detta i oträngt mål. Om en patient har sökt psykiatrin på grund av symtom på psykisk sjukdom, så ska vi fokusera på de symtomen och göra allt för att lindra, trösta och i bästa fall bota INNAN vi börjar fundera på om det finns någon utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning i bakgrunden. Vi får inte låta en misstänkt eller konstaterad autismdiagnos göra att vi blir handlingsförlamade, eller stå i vägen för en adekvat symtomlindring. Svenska forskare (1) har beskrivit en ökad risk för självmord bland personer med autismdiagnos. De två patientfall jag beskrivit ovan slutade lyckligt – nummer två trots den felaktiga autismdiagnosen - men uppenbart gör inte alla det, vilket kan tyda på att personer med autismdiagnos och psykisk sjukdom inte får adekvat behandling.
Allt fler röster höjs mot onödiga undersökningar och onödig diagnostik i t ex allmänmedicinen (2). I psykiatrin behöver vi också hantera våra resurser klokt, och göra utredningar när vi känner oss säkra på att resultatet skulle kunna göra positiv skillnad för patienten, och när det finns en välgrundad och riktad misstanke. Om det kliniska behovet får styra omfattningen av och innehållet i autismutredningar borde de nuvarande, ofta extrema, väntetiderna kunna kapas avsevärt (3). Att slösa patienternas tid genom att ställa dem i långa utredningsköer och att pausa allt annat ”i avvaktan på utredningens resultat” borde inte få förekomma.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums].
