Tänk så klumpiga vi är

[Publicerat 22 augusti, 2017 av Christopher Gillberg]

När jag gick i låg- och mellanstadiet och senare även under högstadiet fanns det alltid ett barn, ibland två (av de trettio till trettiofem som gick i klassen) som alla frös ut eller drev med. När jag nu tänker tillbaka på de åren och de barnen tror jag att jag kan identifiera ett genomgående tema (utöver det självklara mönstret, mobbning). De var klumpiga, ofta överviktiga och de flesta av dem var pojkar. De valdes alltid sist – om överhuvudtaget alls – i alla bollsporter, de brukade göra självmål, tappa bollen eller ramla om de träffades av en boll. De såg lustiga ut på isrinken, och lyckades aldrig åka skridskor ordentligt. Att cykla var något de heller aldrig direkt fick kläm på. Deras oförmåga att hantera kniv och gaffel under lunchen och deras tendens att spilla både mat och dryck på sina kläder, golvet eller andra personer brukade resultera i skratt, irritation eller ilska. De föll ner när de försökte klättra upp för rep eller snubblade på andra barns fötter eller ramlade av trottoaren och stukade fotleden. De var oftast dåliga på att rita eller skriva för hand. Många av dem gjorde sitt bästa för att undvika gympalektionerna och utvecklade allergier eller huvudvärk som fick skolläkaren att göra utlåtanden som fick dem att slippa närvara under slöjd- eller gympalektioner. Alla skällde på dem hela tiden, både klasskamraterna och ofta även lärarna.

Idag har vi ett namn och en diagnostisk beteckning på sådan klumpighet: developmental coordination disorder, alltså utvecklingsrelaterad koordinationsstörning (DCD). Diagnosen vilar på följande kriterier:

• Förvärvning och utförande av koordinerade motorikfärdigheter är sämre änväntat vid en given kronologisk ålder och möjlighet till inlärning och användning av färdigheter; svårigheter yttrar sig som klumpighet
• De motoriska bristerna har en påtaglig eller ständig negativ inverkan på vardagsaktiviteter och påverkar akademisk/skolrelaterad produktivitet, yrkesmässiga och pre-yrkesmässiga aktiviteter, fritid och lek
• Symptomdebuten sker under den tidiga utvecklingsperioden
• De motoriska bristerna kan inte förklaras bättre med intellektuell funktionsnedsättning, nedsatt syn, eller annat benämnt neurologiskt tillstånd som påverkar rörelser

Det finns vanligtvis samexisterande problem som kan tilldelas andra diagnostiska beteckningar, inklusive språkstörning (ibland följd av dyslexi), ADHD och autistiska drag (ibland nog för klinisk autismdiagnos). Dessa förekommer vanligtvis redan under de tidiga åren. Med tiden utvecklar många, rentav flertalet, depressiva och ångestrelaterade symptom, särskilt om personens DCD ej har diagnostiserats eller upptäckts på många år. Några av ångestsymptomen verkar ingå i själva DCD-tillståndet i sig (såsom hög ångest, som ofta förknippas med lindriga till måttliga problem med balans och motorisk koordination), men många av de depressiva symptomen (och till och med självmordstankar) verkar utvecklas efter avvisning och mobbning från kamrater och lärare.

Ett av tjugo barn har DCD, en frekvens som antagligen återfinns i olika delar av världen. Flickor drabbas inte lika ofta som pojkar, vilket innebär att ungefär 8 procent av pojkar och 2 procent av flickor har DCD. Olikt autism och ADHD, som för närvarande mycket ofta diagnostiseras bland unga barn, är DCD grovt underdiagnostiserat över hela världen. Med tanke på att det finns effektiva insatser, bland annat psykoedukation och målinriktad uppgiftsträning, är det av avgörande betydelse att diagnos ges så tidigt som möjligt, i varje fall inte senare än de första skolåren. Med tanke på att många barn med autism, ADHD, språkstörning, dyslexi, depression och ångest har (vanligtvis odiagnostiserad) DCD är det viktigt att alla barnspecialister bekantar sig med denna specifika ESSENCE-diagnos, hur den bör bedömas och vilka insatser den kräver.

Jag skulle verkligen önska att barn kunde få lära sig om ESSENCE, och framförallt om DCD, redan i lågstadiet. Om jag hade känt till DCD när jag var ung hade jag varit en bättre kompis (hoppas jag) till vissa av mina skolkamrater. Och jag tror att detta gäller för de flesta; med kunskap avtar mobbning och skäll.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]