VUB-team – tur att de finns, men tråkigt att de behövs….

[Publicerat 2 mars 2022 av Lena Nylander]

I region Skåne inrättades 2013 ett VUB-team, efter modell från Stockholm där ett sådant team hade funnits sedan 2006. VUB betyder Vuxna med Utvecklingsstörning och svåra utmanande Beteenden, och VUB-teamet i Skåne arbetar med att ge stöd och rådgivning till de verksamheter som ger sjukvård, habilitering och dagligt stöd och service till dessa personer. I VUB-teamet finns sjuksköterska, allmänläkare, psykolog och psykiater. De verksamheter som oftast vänder sig till VUB-teamet är habilitering, primärvård och psykiatri förutom kommunernas LSS-verksamheter.

De professioner som finns i VUB-teamet finns också i habilitering, primärvård och psykiatri – vi i VUB-teamet har alltså inte någon kunskap som inte är tillgänglig för andra. Under åren har vi skaffat oss en hel del erfarenhet, men många andra har också lång erfarenhet av arbete i sjukvård, habilitering och LSS-verksamheter. Då kan man fråga sig om VUB-team verkligen ska behövas – gör vi inte bara sådant som andra egentligen kan och ska göra? Svaret på den sista frågan är jo, så är det – men problemet är att dessa tämligen enkla åtgärder ofta inte görs i verkligheten. En vanlig anledning till att mycket inte blir gjort är en diffus föreställning om att ”någon annan” ska göra det, eller att det finns enkla nästan magiska lösningar (som t ex lugnande medicin) på problem. Ofta tänker man att det handlar om att ändra på individen som uppvisar det utmanande beteendet, så kommer allt att fungera – men utan en välfungerande, anpassad miljö och vardag kan ingen behandling göra riktig nytta, om den ens behövs.

Sedan 2013 har Skånes VUB-team haft som syfte att vi inte ska behövas, och så kommer det att bli den dag alla med intellektuell funktionsnedsättning i vår region mår bra och har ett gott liv – men dit är det tyvärr långt. Bland det första VUB Skåne brukar få ta itu med när vi fått ett nytt ärende är att få igång ett nätverksarbete, ett organiserat och kontinuerligt samarbete mellan alla de aktörer som finns runt patienten. Nästa steg är ofta att få fram användbara funktionsbedömningar, och se till att bedömningarna blir kända av alla som ger dagligt stöd till patienten. Det visar sig inte så sällan att patienten under lång tid varit utsatt för överskattning och överbelastning genom att få för lite stöd och bristande anpassning av miljön, vilket skapat svår stress.

Samtidigt måste eventuell somatisk och psykisk sjukdom uteslutas eller diagnostiseras och behandlas, något som också kan bli krångligt. Förvisso är det svårt att undersöka många patienter med intellektuell funktionsnedsättning, men Hälso- och sjukvårdslagen samt Patientlagen gäller dem likaväl som alla andra. God och likvärdig vård innebär att sjukvårdsinrättningar behöver anstränga sig lite extra så att även dessa patienter får tillgång till det de behöver. En attityd som är direkt okunnig och olämplig men tyvärr inte ovanlig är att ett utmanande beteende – t ex självskador eller våldsamhet mot omgivningen – ”beror på” intellektuell funktionsnedsättning eller autism, och därför inte är något för sjukvården. Så är det inte, utan ett sådant beteende är en krisreaktion och patientens sätt att kommunicera att något inte är bra. Det är omgivningens skyldighet att ta reda på vad som inte är bra (är det brister i miljön/krav/belastning, eller somatisk sjukdom, eller psykisk sjukdom, eller brist på hjälpmedel – eller en kombination av allt detta?), och se till att det blir åtgärdat.

VUB- teamet i Skåne har haft många kontakter med LSS-verksamheter, habiliteringsteam, psykiatriska kliniker och vårdcentraler runtom i Skånes 33 kommuner. Genom att vi fått insyn, men samtidigt har behållit ett utanför-perspektiv, har vi kunnat se och visa på en hel del förbättringsmöjligheter i de olika verksamheterna. Under 2020 beskrev vi vad vi sett i ett dokument, ”Vad VUB har sett”, som den intresserade kan ta del av här. Denna redogörelse har tagits emot positivt av respektive verksamheter, och en del utvecklingsarbete har startats med VUBs beskrivningar som utgångspunkt.

Så länge okunniga och skadliga föreställningar om intellektuell funktionsnedsättning och autism finns kvar i sjukvården, så länge sjukvård, habilitering och LSS-verksamheter inte självklart samarbetar kontinuerligt och hållbart, så länge man tror att ”någon annan” ska göra jobbet och så länge man inte har en samlad och rättvisande bild av patientens stödbehov och arbetar därefter – så länge behövs VUB-teamet. Kanske behövs det sådana specialteam på flera ställen i landet?

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]